Knappen slänger sig på trehjulingen på dagisgården innan vi knappt hunnit in genom grinden och drar iväg runt knuten, precis som vanligt. Medan jag står och småpratar med en av pedagogerna hör jag två småkillar med en annan trehjuling konspirera om att de ska "krocka Knappen". När han strax efter kommer cyklande runt hörnet sätter de plötsligt fart och kör i full spätta rakt mot honom och frontalkrockar. Han blir först helt ställd och tittar på dem med sina frågande tefatsögon och sen ledsen. Pedagogen som fått sin uppmärksamhet stulen på annat håll under dramat följer med mig bort till grabbarna där jag kväver impulsen att rycka upp ungen i kragen och skrika vad fan håller du på med?
"Krockade ni?" frågar hon och när de två konspiratörerna inte svarar, säger jag försiktigt "Ja... lite med flit kan man säga" och känner mig skitdum för att jag står där och pekar ut någon annans barn på det där viset samtidigt som mammahjärtat värker. "Det var Edvins fel!" säger han på cykeln och pekar på kompisen. Pedagogen börjar prata om att köra med försiktighet och allt det där och jag får iväg, en nu lugnare, Knappen på ett varv till på trehjulingen.
När jag kommer hem pratar jag med A om hur jag kände mig som the bad guy för att jag råkade vara mamma till det barn som just blev kraschat så där och att outsagda fula pekfingrar flöt upp ur huvudet på mig. A säger att jag inte ska tänka så. Att jag ska föreställa mig hur jag skulle reagera om det var Knappen som med flit körde rakt in i någon på dagis. Skulle jag ha dåligt samvete för att säga att det där är inte okej då?
Det är så himla truligt, det här med relationer, ens barns relationer. Han kommer att bli bråkad med, han kommer att bråka, någon kommer vara taskig mot honom, han kommer säkert vara taskig mot någon annan. Så är det ju, livet. Ibland blir man ledsen, ibland gör man någon ledsen.
Men måste det vara så förbenat jobbigt att hantera som förälder?!
3 kommentarer:
Många knytna knutna nävar i fickan under dessa fyra år, kan jag ju lugnt säga...
Hmmm...alla föräldrar känner igen sig i detta. Jag har vanligen argumenterat, öppet, att "alla barn är vårt gemensamma ansvar" - på föräldramöten osv...
Alltså - det är ok att ta mitt ättelägg i örat om han/hon gör något fel, ety jag kommer att ta Era i örat (också)om de spårar...
Jag har markerat (lite sådär folkpartistiskt dock, som svensk återhållsam mes..), även när det handlat om att just "mina" blivit utsatta..
I t.ex. högstadiet när sponken, bärs, tobak och annat spännande gör sitt inträde på scenen är nog A och O att päronen är överens om att alla markerar, informerar - och att kidsen vet om det. Detta brukar i vart fall mildra excesser (well..), eftersom samvetet (och rädslan för "upptäckt") hela tiden är närvarande...
Hemma behandlas alla unga lika, egna som andras... sägs eller görs ngt korkat - oavsett vem, så säger man ifrån... Är man konsekvent, så brukar (de flesta?) föräldrar acceptera det...(inte alla dock, det finns alltid indolenta som inte tror "att min Kalle" skulle kunna göra ngt dumt..)
Men visst, det är ju klart lättare "att säga", än "att göra" på ett bra sätt... /lb
tom: *stålsätter mig*
lb: Ska ta detta med mig in i framtiden. Iallafall det relevanta eftersom jag kommer att ha uppfostrat ett oskuldsfull absolutist.
Skicka en kommentar