Ibland får jag lite panik av husbygget. Som nu när jag, med A i telefonenluren, skulle kolla om jag fått iväg det där viktiga mailet till kommunen och inte hittar det någonstans. Blixthuvudvärk och yrsel. Alltså bara så där.
A fick hala fram stora peppen och lugna ner mig och när jag istället började yla om att jag ALDRIG kommer kunna välja tapet (livsavgörande okej?) så kom det som man kanske skulle kunna beskriva som peppens tonartshöjning:
"Älskling, vad som än händer så kommer det bli så jävla bra, fattar du? Du kommer kunna ställa lavalampor överallt och vi kommer bara Fan vad bra det blev med de här lavalamporna här!"
Han vet vilka knappar och rattar han ska skruva på för att växla ner det här under stundom skenande loket. Hur mycket plats får TAPETER ta i en flickas hjärta liksom?
(Har funderat i flera minuter nu på om det ska stå hjärta eller hjärna i den där sista meningen. Börjar bli yr igen.)
6 kommentarer:
Åh kärlek. Åh tapet. Heja er.
Att ratta ett bygge är k a r a k t ä r s d a n a n d e.... tro mig..... ;)
/lb
Kråkan: Kommer med tapetprover sen och förväntar mig en kopp te och hard core support! Hehe.
Lb: Jag känner den. Karaktären. Den kommer nu.
You bet!
Mm, han verkar vara rätt så bäst den där Tintin.
Kevin: Mkt bra person.
Skicka en kommentar