Jag och A har precis avslutat en diskussion om den beslutsångest de oändliga möjligheterna föder. Startgropen är grävd, husleverantören borrar ner tårna i gruset, snickarna vässar sin teknik. Och jag får stora fasadfärgsskälvan.
A är förstående och pedagogisk och låter mig älta ett tag innan han slår ut med handen mot lägenheten och säger att så där och så där hade inte vi gjort kanske men det är ju skitfint och vi vill ju bo här ändå! Ingenting är hela världen.
Men det är lite svårt med perspektivet ibland när det alltid finns ett papper man glömt att skriva på, ett telefonsamtal någon förväntar sig, när man är på-väg-in-i-trotsåldern-föräldertrött, bilen skulle varit på service för månader sedan, huset ska tömmas och armarna är tunga som bly och barn svälter i världen. Då blir det lite så här. Uppochner och ändå mitt i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar