När jag gick i gymnasiet under det sena 90-talet hade min bästa kompis Helenes föräldrar en alldeles ny isblå Volvo V70. Jag tyckte det var den snyggaste bilen som fanns. Stor, glänsande och sval som en mintkaramell. En sån bil skulle jag ha.
När vi för något år sen skulle köpa ny, stor bil provkörde vi allt. Jag menar alles. Tutto.
Volvo lämnade vi till sist, det var alldeles för tråkigt och förutsägbart. Familjebilarnas familjebil, kom igen...
Men efter veckor av fruktlösa provkörningar, släntrade vi modlösa iväg till en Volvo-handlare. Det var sista halmstrået, som vi redan från början misstänkte skulle kännas både tuggat och idisslat. Barnvillavolvo du måste skämta, stod det innanför våra ögonlock när vi blinkade. Vi satte oss i bilen, svängde ut från parkeringen och en märklig, spänd tystnad la sig mellan oss. Efter några minuter kom det vi båda tänkte: Det här är varför folk köper Volvo.
Så det blev den. Den är svart, ser ut som en civilpolisbil och heter James.
När vi fick James sa min mamma "Nu fick du din Volvo." Först förstod jag inte vad hon menade men sen slog det mig; min gamla dröm. Och det där var så fint för det sa mig något om föräldraskap. Kanske är det också en del av vårt jobb som föräldrar, eller snarare ett privilegium gentemot våra barn. Att få vara dem som lyssnar till, håller reda på och arkiverar våra barns drömmar. Och de vi kan uppfylla förverkligar vi och de andra, de samlar vi ihop, förvarar i hjärtat och ger tillbaka när det är dags.
14 kommentarer:
Å, när jag skaffar en egen-egen bil ska jag också döpa den.
Jag håller med dig om det där med att som vuxen arkivera drömmar. Jag älskar när någon påminner mig om något jag älskade som barn, hur jag brukade agera i olika situationer eller vilka uttryck jag använde.
Men jag tror att det funkar åt andra hållet också. En del starka minnen jag har från tidig barndom kan verka helt "meningslösa", men medan mamma levde tyckte jag mycket om att påminna henne om dessa alldagliga brottstycken och drömma tillbaka tillsammans.
alltså, egentligen orkade jag inte läsa lilla stjärna (ang kommentar hos mig) tack vare den plågsamma början men jag stålsatte mig och jag tyckte det var värt det MEN jag förstår dig, jag har med blivit sjuukt känslig och tål inte någonting. superkritikerrosad film om par som mist sitt barn? nej tack, verkligen inte. jag klarar knappt av att se dexter längre eftersom jag tycker att han är en sån icke närvarande pappa. började läsa flickan under gatan av roslund & hellström men inledningen handlade om undernärda limsniffande barn med tomma blickar så du kan ju tänka dig...
Jonna: Det låter så fint att drömma tillbaka tillsammans. Jag hoppas att jag och Knappen ska kunna göra det en dag.
Pee: Huva! Deckar-genren innehåller alldeles för mycket hemskheter för att jag ska stå pall. Min chef lobbar för allt vad tygen håller för "Kråkflickan" på jobbet och jag får kalla kårar bara jag tänker på den.
Nä, romaner för mig.
Vad fint, både berättelsen och skrivet!
Jessica: Åh tack!
Asbra!
Men efter att ha kört en Ford Mondeo i en månad kändes kupén i mammas V70 plötsligt väldigt trång.
menvisst: Tack! Mondeon är sjukt stor!
Herrejisses... Vad fint formulerat!!!
De där fick mig att känna ännu mer stolthet över föräldraskapet, och lite längtan efter att få arkivera mera för framtida bruk. De blev så spännande! känner mig liksom lite hedrad..
Mathilda: Ja, vi ska nog känna oss så! Hedrade. Fint. När barnen kommer då vet man ju liksom inte VEM som kommer men sen får man veta och då är det bara det där kvar. Tacksamheten.
Vår bil heter något så krångligt att jag inte kommer ihåg det. D har döpt den. Kanske var det Uche? Mycket konstigt namn jallafall. Den gamla hette "Mosaik", det var också konsigt, men lättare att komma ihåg.
Johanna: Hehe. Roligt. Vår förra lill-bil hette Prutten. Bästa namnet so far!
Fantastisk text! Och din header blev så sjukt fin ju. Kram.
Linda: Tack, Linda! Vad glad jag blir att du gillar headern också. Har gjort flera och kan inte bestämma mig för vilken!
Kram!
Skicka en kommentar