Det var omslaget som slog mig först. De blänkande försiktigt tecknade blommorna och insekterna mot den matta, svartvita fonden. Någonting drömlikt som följer med in i boken.
Kim, Momo och Bella är 14 år, närmaste vänner och håller ihop som en sköld mot en värld som är kantig, ful i munnen och klåfingrig. När de inte utkämpar högstadiekriget i skolan gömmer de sig hos Momo eller i Bellas grönskande växthus. En dag hittar de ett anonymt litet växtskott i ett av de paket med frön och plantor Bella beställer hem från stora världen. De planterar skottet och snart, alldeles för snart, växer en vacker, skälvande blomma på en lång grön stjälk. En blomma som ska komma att förändra allt den här sommaren för flickorna, på sätt ingen någonsin kunnat ana.
Det börjar vackert, nästan poetiskt, flickorna, blommorna, kropparna. Till en början nästan gulligt vackert på ett sätt som ligger på gränsen till överarbetat men så snart historien tar fart och flyttar in i skolkorridorerna, i skogen, i mörkret, så blir både handling och språk skarpare, det vackra står plötsligt i bjär kontrast till de krafter som sliter i flickorna. Historien kryper under skinnet på mig och ligger där och kliar. Den magiska realismen, en genre som rätt använd kan bli absolut briljant, det blödande tonårshjärtat, den skenande främmande tonårskroppen.
Det är en bok om systerskap, kärlek, att gå sin egen väg, uppbrott, förvandling och den ligger och guppar i mig som en obehaglig, vacker och oemotståndlig dröm under de två dagarna det tar för mig att läsa den.
Älska bra ungdomslitteratur.
2 kommentarer:
Och älska hur du beskriver boken! Hur kan man inte vilja läsa den efter den recensionen?
Jojjo: Vad roligt, återkom gärna om du läser den! Jag anar att den kommer fortsätta guppa i mig ett tag till framöver, så som de riktigt bra gör!
Skicka en kommentar