(risk för sidospår och eskalering i följande text)
Usch. Tanken på att alla ser vad alla gör, att det nu är så lätt att klicka sig runt och jämföra sig själv med hur alla andra (inte är, men) var de ger sken av att vara, är otroligt läskig. Det kryper under skinnet på mig när jag tänker på att dem som kanske inte har den bästa självkänslan också sitter framför sin skärm och tittar igenom bilder från vänners midsommarfirande och läser den oändliga massan statusuppdateringar "Utekväll med vännerna" "Bästa helgen i Åre!" like like like
Se mig se mig se mig!
Det värsta som finns är då att börja ifrågasätta sig själv. Är det bara jag som inte gör roliga saker? Är det bara jag som inte träffar mina vänner så ofta?
Men så påminner man sig själv. Jag hade det också bra på midsommar. Eller hur?
Facebook svarar.
Bildbevis, statusuppdateringar, minst någon kommentar/like. Annars finns det inte.
Kanske ska börja hets-uppdatera min facebooksida. Annars finns jag inte.
Kev: Fejjan är en oändlig källa till förvirring, ångest och ilska. Jag pendlar mellan att tycka att alla verkar ha så jäkla trevligt och träffa så himla mycket folk jämt och att bara bli sur. Skrev senast imorse ett fejjanrage-inlägg som jag inte publicerade om folk som koketterar i sina statusar.
Jag tyckte det blev osoft när folk började checka in från olika ställen. Helt irrelevant och ändå lägger de tid på det. Dessutom dök en incheckning upp på min vägg, där mitt sällskap checkat in att hon var någonstans tillsammans med mig. Plötsligt hände det grejer på min profil som jag inte hade det minsta med att göra och ingen kontroll över. Oskyldigt, visst, men det kändes rätt skumt. Min aktivitet var inte längre begränsad till mitt eget användande.
En nypa salt. Det är det enda rätta och säkert för många lättare sagt än gjort...
(Det är hormontåget...? Gossen fyller dock 13 i oktober (felskrift av dig), så trycket ökar?)
Min egen av samma årgång hade vid 12 ..(2010) ett 6-månader långt "förhållande" (de var ju dock bara 12 - u get..) med ung mö från annan förort. De träffades dock helt regelbundet både i veckan och på helger - det skjutsades fram och åter. Även en 12-årings känslor får man ta seriöst. 6 månader är dock en eon av tid om man är 12, kan man tycka....
Tonåren och "den begynnande vuxenheten" kryper nedåt, for worse...? Själv lekte jag Batman och Robin vid 12...
Internetsamhällets baksida.. de blir "små vuxna" snabbare nu....och känner tryck på "tvåsamhet" redan före 13?
Håll koll på Knappen på dagis...en vacker dag tar han med någon tjusig individ hem... och Du hittar ett par 28:or i hallen som Du inte känner igen... ;)
När T blev "singel" igen (tidigare yngre damer har passerat revy i allt från 3 timmar till ett par veckor tidigare) i höstas, var kommentaren: "skönt på sitt sätt, hockeyn tar ju så mycket tid" (man har olika prio:s i olika tider i livet?)men också!:
"Så mycket damer... så lite tid..."*
Det saknas uppenbarligen inte självförtroende i vart fall..(?)
Hormontåget... Skräcken. 13 var det ja. Jag räknade med att skriva fel, har alldeles för dålig koll... Det är svårt att inte skratta lite samtidigt som jag kan tänka mig att känslan hos honom är icke desto mindre. Din son, däremot, har ju haft full kastrull sen tidig ålder. Glömmer aldrig när han var ihop på dagis och talade om att "det känns skönt att ha hittat den rätta tjejen".
Och apropå självfötroendet: med den där luggen och det lite släpiga ögat när han ler måste det vara omöjligt att stå emot!
8 kommentarer:
Men å, gulle.
Haha vad roligt. Han skulle bara veta vad han
har att vänta...!
Men hjälp. Kommer ens egna barn vara så alltså? När jag var tio lekte jag fortfarande med leksaker.
Alla: Han utvecklar i en kommentar till statusen att han inte "årkar vara ensam längre." Man vet inte om man ska skratta eller gråta...
(risk för sidospår och eskalering i följande text)
Usch. Tanken på att alla ser vad alla gör, att det nu är så lätt att klicka sig runt och jämföra sig själv med hur alla andra (inte är, men) var de ger sken av att vara, är otroligt läskig. Det kryper under skinnet på mig när jag tänker på att dem som kanske inte har den bästa självkänslan också sitter framför sin skärm och tittar igenom bilder från vänners midsommarfirande och läser den oändliga massan statusuppdateringar "Utekväll med vännerna" "Bästa helgen i Åre!" like like like
Se mig se mig se mig!
Det värsta som finns är då att börja ifrågasätta sig själv. Är det bara jag som inte gör roliga saker? Är det bara jag som inte träffar mina vänner så ofta?
Men så påminner man sig själv. Jag hade det också bra på midsommar. Eller hur?
Facebook svarar.
Bildbevis, statusuppdateringar, minst någon kommentar/like. Annars finns det inte.
Kanske ska börja hets-uppdatera min facebooksida. Annars finns jag inte.
Kev: Fejjan är en oändlig källa till förvirring, ångest och ilska. Jag pendlar mellan att tycka att alla verkar ha så jäkla trevligt och träffa så himla mycket folk jämt och att bara bli sur. Skrev senast imorse ett fejjanrage-inlägg som jag inte publicerade om folk som koketterar i sina statusar.
Jag tyckte det blev osoft när folk började checka in från olika ställen. Helt irrelevant och ändå lägger de tid på det. Dessutom dök en incheckning upp på min vägg, där mitt sällskap checkat in att hon var någonstans tillsammans med mig. Plötsligt hände det grejer på min profil som jag inte hade det minsta med att göra och ingen kontroll över. Oskyldigt, visst, men det kändes rätt skumt. Min aktivitet var inte längre begränsad till mitt eget användande.
En nypa salt. Det är det enda rätta och säkert för många lättare sagt än gjort...
(Det är hormontåget...? Gossen fyller dock 13 i oktober (felskrift av dig), så trycket ökar?)
Min egen av samma årgång hade vid 12 ..(2010) ett 6-månader långt "förhållande" (de var ju dock bara 12 - u get..) med ung mö från annan förort. De träffades dock helt regelbundet både i veckan och på helger - det skjutsades fram och åter. Även en 12-årings känslor får man ta seriöst. 6 månader är dock en eon av tid om man är 12, kan man tycka....
Tonåren och "den begynnande vuxenheten" kryper nedåt, for worse...? Själv lekte jag Batman och Robin vid 12...
Internetsamhällets baksida.. de blir "små vuxna" snabbare nu....och känner tryck på "tvåsamhet" redan före 13?
Håll koll på Knappen på dagis...en vacker dag tar han med någon tjusig individ hem... och Du hittar ett par 28:or i hallen som Du inte känner igen... ;)
När T blev "singel" igen (tidigare yngre damer har passerat revy i allt från 3 timmar till ett par veckor tidigare) i höstas, var kommentaren: "skönt på sitt sätt, hockeyn tar ju så mycket tid" (man har olika prio:s i olika tider i livet?)men också!:
"Så mycket damer... så lite tid..."*
Det saknas uppenbarligen inte självförtroende i vart fall..(?)
/lb
(*dock sagt med en "blinkning"...)
Hormontåget... Skräcken.
13 var det ja. Jag räknade med att skriva fel, har alldeles för dålig koll...
Det är svårt att inte skratta lite samtidigt som jag kan tänka mig att känslan hos honom är icke desto mindre.
Din son, däremot, har ju haft full kastrull sen tidig ålder. Glömmer aldrig när han var ihop på dagis och talade om att "det känns skönt att ha hittat den rätta tjejen".
Och apropå självfötroendet: med den där luggen och det lite släpiga ögat när han ler måste det vara omöjligt att stå emot!
Skicka en kommentar