A är på The big 4 och tittar på farbröder som spelar hårdrock. Jag kollar in det på svt1 istället.
En gång i tiden svärmade jag också för Metallica. Vi var ett gäng spolingar på landet som planlöst drev runt på ön, badade, envisades med att svettas i tält om nätterna bara för att och när det var dåligt väder eller kväll låg vi utspillda över soffan och belägrade vardagsrummet med "The black album" och "Ride the lightning". 14 år och lovade bästisen Helena dyrt och heligt att jag skulle spela "The unforgiven" på hennes begravning.
Det är med varm och innerlig kärlek jag minns det här och hur stort Metallica var för oss just då.
Sen var det vi som blev stora och Metallica blev nostalgi. Sen såg jag "Some kind of monster" och ingenting blev någonsin sig likt. Jag vet att jag borde vara större och se till musikarvet och det stora hela. Men jag såg filmen och Metallica kommer aldrig bli sig likt för mig igen. Jag blev så trött på dem, så trött att jag är rädd att jag aldrig hämtar mig från det.
Lars... Som. Pratar. Som. Om. Varenda. Ord. I. Varenda. Mening. Är. En. Uppenbarelse.
James... Som måste... som känner att... det känns som... just nu...
Kirk... Som bara kom igen då, grabbar? Eller?
Men... I skrivandets stund spelar de "Sad but true" där nere i götet. Och jag blir lite mjukis. Till min stora förvåning blir jag lite rörd. Okejrå, jag ska sluta dryga.
Det är lite fint.
4 kommentarer:
Det hade jag glömt att du hade lovat :) Men det är fortfarande en av mina favoritlåtar med dem! Att lyssna på deras svarta skiva ger mig gåshud av nostalgi!
Kram Helena
Helena: Ett löfte av sådan magnitud glömmer jag aldrig! Haha!
Det är nåt speciellt med den svarta, det är det...
Kram!
Hahaha, har inte sett filmen men förstår preciiis, vilken sjukt bra förklaring du fick till.
Johanna: Förutom faktumet att jag nu knappt kan se/höra Metallica utan att tänka på hur irriterande som personer de är så är själva filmen en riktigt bra dokumentär. Se den!
Skicka en kommentar