På studentkalas!

Brorsdotters studentmottagning. Har bilder på oss från hennes systers mottagning för tre år sedan med samma upplägg, i samma trädgård, där vi sitter på trappan och A ser ut som Quagmire. Då var Knappen en tanke blott. Det känns som hundra år sen.
Min egen student känns som hundra år sen. Men det är gott och väl 13 år. Vem var jag då? tänker jag lagom till kaffet. Vad ville jag, hur trodde jag att allt skulle bli?
Jag minns utspringet. Hur ett gäng tuffa NV-studenter stod med armarna om varandra och vrålade framför föräldrahavet. Jag såg mig omkring bland alla oss vita där på trappan och alla mina kompisar var plötsligt borta och jag hann tänka innan ögonblicket var slut, att fan vad patetiskt, sista förlösande skriket av det här långa långa skollivet och så har jag ingen att skrika med. Boom shaka tack och hej.