Maratoninlägg om ett dygn i finland.

Vi åker till finland, jag och mamma, för att begrava min morfar. Värtahamnen är dieseltung som alltid och båtens slit kan inte målas över med glada färger och blommor.

Den luktar illa, illa dolt under illa fungerande luktspray och kemikalier. Det är gammal fylla, gammalt piss, gammalt groll ända in i heltäckningsmattorna.

Och soldäck klockan 22 en torsdag är trots solnedgång en ganska fattig och ensam plats.

När jag går upp och ner för de oändliga trapporna, till våning efter våning av samma panel, samma skramlande spelmaskiner, samma trötta biffstek tänker jag att hela den här båten är fattig och ensam.

Det slår mig att trots att den är ett sätt att resa så är den här båten på många sätt en direkt motpol till en flygplats. Flygplatsens anonymitet, nästan rotlöshet, flyktighet, med drömmarna, fartvinden, förväntningarna som fyller hela byggnaden. Och så den här båten. Som aldrig någonsin byter skepnad, som aldrig överraskar, som stått på samma ställe och stampat så länge jag kan minnas.

Men den tar oss fram. Tidigt på morgonen kommer vi fram till det landställe som var mina morföräldrars - vårt, men nu har blivit min morbrors - hans.

Ingen är hemma men vi sätter oss på stockar och stenar som om det fortfarande var vårt en stund.

På bryggan vid vilken den här båten ligger, satt jag en gång när jag var 12 och spelade en barnmelodi på en panflöjt av plast. Efter en stund kom ett svar ekande över ån, någon började vissla samma melodi, en annan fyllde i och sedan en tredje och långt långt borta kunde jag urskilja några människor i en båt vid strandkanten. När de tystnade spelade jag igen. När jag tog flöjten från munnen började de vissla sitt svar. Jag glömmer aldrig det här, minns jag att jag tänkte när ögonblicket var slut.

Husvagnen står kvar under granen. Den morbror bor i medan han snickrar och snickrar på huset som nu är hans.

Vi åker till en kyrkogård, en välskött vacker kyrkogård som inga bilder gör rättvisa.

Men med ett kyrktorn värdig vilken industristad som helst.

På den allmänna toalettens element hänger en galge. Lampan fungerar inte och vi står vakt utanför dörren.

Min mormor har flyttat till ett ålderdomshem nu. Deras lägenhet står där bara, i väntan på något som någon ska orka ta itu med. Dit åker vi och lagar en spartansk middag.

Alla saker man har. Vad ska hända med dem sen? När ska de reduceras till bara saker?

Det är som ett museum.

Jag sitter här nu och lyssnar på grannarna som pratar och kissar rakt ner i toalettstolen. Klockorna tickar och slår, tickar och slår.

Pratar med A över skype och tänker att det omöjligt kan vara samma värld.

Vi hälsade på mormor idag. Gammal, är hon. Inte alltid riktigt på banan. Hon är klar och sedan inte. Men vi kunde skratta. Hon la sig långsamt på sängen och berättade om de där sköterskorna som kom in och ville att hon skulle ligga så här och sedan lyfta upp benen så här, och så visade hon och lyfte båda sina 93-åriga ben nästan rakt upp i luften. Va? Hålla på och lyfta benen, det kunde hon väl! Men inte tänkte hon visa det för dem heller!

Det är en bitterljuv resa. Väckarklockan ringde 5.30 imorse, jag är trött. Imorgon är det begravning.