De har alla somnat in i sig själva och min kropp, så stor bredvid dem, är slapp och tung, på gränsen till försvunnen och ljuset är dämpat och jag tänker att det är en så märklig plats det här, vi sover tillsammans, alldeles nya för varandra men ändå så nära, och deras små andetag, mjuka, rosslande, gnyende rör sig fram och tillbaka som svall genom rummet, i otakt och ändå enade och med Knappens rygg mot min panna tänker jag: här kan han vara, i värmen från deras små lungor, här finns ljud som också är hans, det finns en mjuk plats för honom här inne.
Vi är första dagen på dagis.
4 kommentarer:
Ja jag tycker att det ser otroligt mysigt ut med deras vilor. Att de bara lägger sig som små djurungar och somnar med sina gosedjur. Blev alldeles tårögd av din text.
Nu kommer det nog en tår...?
Dagis.
Första steget till att forma social interaktion och utveckling among peers...
Första steget i processen, där man bara har dem till låns. Ett litet tag.
I efterhand. Alldeles för kort.
Ingen väg tillbaka. Den sekund som just flytt, är borta
Här och nu. Prio, är här och nu. Annars var det igår - och känslan av att jag borde ha....
....bara den där doften, de där små trygga andetagen, den intenstivt närvarande känslan i varandra, en del av Dig. Som Du. Är Du. Också. Bandet som navelsträng, av stål. En vajer.
Och plötsligen tar de stundenten....
Miss Muffin: Som små djurungar. Precis så!
Anonym/Lb: Ojoj. Rakt i hjärtetrakten.
De här två åren har bara försvunnit. Kommer man verkligen att säga det om 20 år igen? Jag har förstått att man gör det. Känns helt overkligt.
Tough shit, men så är det.
Tyvärr.
/lb
(glömde signaturen senast såg jag...)
Skicka en kommentar