Sakta ner. Kom nu då.

Tiden går så himla fort nu, fortare än någonsin förr kanske. Inte bara pga Knappen och för att han växer så fort och är så lång och har foträta gympaskor nuförtiden och säger nej med bestämdhet i tid och otid och ibland vågar sig på att sjunga imse vimse spindel alldeles själv.
Den flyger iväg bara. Så mycket vill jag göra, sy och fixa att det nästan inte hinns med.
Och samtidigt sniglar den sig fram genom snögloppet. Jag drömmer om den där garderoben av hemmagjorda klänningar och en kunskap som flyttat ner från hjärnan till ryggraden. Om ett hus där vi får plats med all vilja och skapandelängtan, allihop.
Nu får vintern vara slut. Nu vill jag visa Knappen är världen inte är en ändlös variation av brunt, grått och beige. Nu får solen, den höga luften och krokusen komma.
Kanske händer det imorgon. Kanske händer det en dag som känns som imorgon.