Att skaffa sig behov.

Jag har köpt en iphone.

Jag har alltid varit ganska seg med nymodigheter. När jag var 15 gick jag runt med en lila personsökare i fickan långt efter att min kompisar skaffat klumpiga Ericsson-telefoner med enrads-display. Jag stretade på med modem som ringde och tjöt och tog för evigt på sig att koppla upp och min hemtelefon tutade upptaget medan jag satt och tittade på skärmen och väntade på att startsidan för min hotmail skulle ploppa fram, en ikon i taget var 15e sekund. Jag minns att jag planerade mitt surfande så att jag skulle behöva backa så lite som möjligt eftersom allt gick så fruktansvärt långsamt och hur jag pga det bara satte mig vid datorn när jag hade obegränsat med tid. Gjorde bara det nödvändigaste, var aldrig på Lunarstorm eller någonting ens i närheten. När Facebook kom vet jag inte hur länge min kompis Edvard lobbade innan jag efter enträget motstånd gav med mig.
Det tog säkert uppåt två år för A att övertyga mig om att med en macbook skulle jag inte behöva utstå de frustrerade utbrott jag ständigt hade framför min pc. Och sen han köpte sin iphone för ett år sen har han envist hävdat att jag också vill ha en. Men min vana trogen har jag sagt att jag inte alls behöver en iphone, jag ska ringa och skicka några sms och det klarar min gammeltelefon alldeles utmärkt, tack ska du ha.
Mm, har han sagt. Du vill ha en iphone, jag vet det till och med innan du vet det själv.

Och nu är vi där. Jag har köpt en iphone, satt all min tillit till Apple. Det känns fint. Men det som känns allra allra bäst är att jag äntligen kan slänga min helt värdelösa jäkla skit-Sony Ericsson långt åt helskotta. Inte ens 1 år gammal och jag hatar den.

Ny tid. Nya grejer. Om någon månad kan jag säkert inte leva utan iphonen.