Jag har velat skriva något i flera dagar men det har liksom tagit stopp. Allt jag vill säga låter så banalt just nu. Och för att det banala ska bli värt något igen måste jag berätta vad jag tänkt på.
Härom kvällen tittade jag på Uppdrag granskning om pedofilkatastrofen i Sundsvall. Det slet i hela kroppen när jag såg det, kröp runt som maskar i bröstet. Sen Knappen kom har jag extremt svårt att värja mig från den sortens historier.
När avsnittet var över och det satt som ett kladdigt äckel över hela kroppen tänkte jag att jag skulle ta en bloggrunda och tänka på annat en stund. Jag seglade in hos Östfrontens Ms Stiffneck och hamnade mitt i det här inlägget. Och det var värre än varenda minut av det tv-program jag just sett. Det är det starkaste och mest fruktansvärda blogginlägg jag läst. Det brinner bakom texten, med vrede, sorg och frenesi, och när jag läser slår orden på mig med hårda knytnävar.
Det var länge, länge sen en text berörde mig på det här viset. Den förföljer mig och får mig att tänka, titta på världen igen, komma ihåg att, inte vara rädd, men försiktig. Och lova mig själv att alltid, alltid våga fråga, våga lita på magkänslan, våga gå med öppna ögon och öppet hjärta. För varenda unge.
8 kommentarer:
Det där fixade jag förut faktiskt. Innan barnen. Men nu håller jag mig konsekvent borta från sånt, för jag går sönder inuti. Men jag drogs ändå in, till din länk. och det var fruktansvärt. makabert. smärtsamt. samtidigt skriver hon ju så fint och bra så att man svimmar lite och det blir både svårare och lättare att ta in på nåt sätt. Nåväl. tack. för att du fick mig att läsa. att jag vågade oxå. Kram
Hon skriver helt obeskrivligt bra. Måste vara så.jävla.stark.
Kram
Jag har inga barn, men jag orkar nästan inte iallafall. Jag är helt tom på ord faktiskt.
*kärlek*
och tack.
Linn: Vet. Blir tomt och kallt i hela alltet.
Ms Stiffneck: Du ska ha tack. Och otrolig respekt för den styrka du visar, för dig själv och dina barn.
Ofattbart nästan.
klikade dit igår. kanske det starkaste blogginlägg jag ngnsin läst. som ett knytnävslag i magen som inte vill försvinna. blir så förbannad och arg att det finns så onda människor. vill bara gråta.
Har inte klarat av att se ngt "på riktigt" sedan ungen föddes, men skräp går riktigt bra, för det är ju inte sant...
emster: verkligen knytnäve! nu har det gått ett par dagar, tänker fortfarande på det flera gånger om dagen.
tom_around: det är väldigt lätt med skräpet. ibland kan jag tycka att det är jobbigt att jag blivit så känslig, att jag inte kan/orkar/klarar att se/läsa saker jag annars gärna hade sett eller läst. Det kanske lägger sig igen, med åren. Man får se.
Skicka en kommentar