Men under den här tiden borta från spisen så har mina kulinariska färdigheter långsamt förtvinat, jag har absolut ingen improvisatorisk förmåga i köket längre; jag måste laga efter recept och om något fattas blir jag svettig och stressad. Så jag undviker det.
Ibland faller det sig ju så att jag lagar mat iallafall. Idag var en sån dag, jag råkade ha ett recept i fickan som jag plockat på mig i affären förra veckan och tänkte att det innehåller kyckling, rotfrukter och gratängost, vad kan gå fel?
Det finns tre lägen på den skala jag mäter tillfredsställelsen A får av min hemlagade mat. Riktigt bra är det när det låter så här:
- Mm! Det var ju jättegott!
Det händer inte så ofta. Och det förstår jag, för så bra är jag inte.
Ganska ofta (tex förra veckan när jag gick loss på köttfärssoppa med kardemumma) låter det så här:
- Mm? Jo, men jag tyckte om det! (Är det okej om jag saltar lite?)
Vilket betyder att det inte var helt lyckat men fullt ätbart. Tex fick kardemumma-soppan kommentaren "intressant" ett ögonblick senare. Och det vet man ju vad det betyder.
Så idag hade jag alltså det där receptet i fickan. Jag när en konstant längtan efter rotsaker ( helst ugnsrostade) och därför var det inte helt otippat en del palsternacka med i projektet.
Någonstans halvvägs började jag ana oråd. Det hände liksom inte, det där som ska hända när man lagar mat, alltså hände verkligen inte. Jag kände mig manad att varna A för att det här kanske inte blir så bra. Han fick ett något stelt uttryck i ansiktet när jag plockade ut den färdiga rätten ur ugnen men vi höll fanan högt, dukade och satte oss.
Sen lät det så här:
A: ...
Jag: Från botten av mitt hjärta, förlåt!
Nu måste jag så klart tillägga att min matlagning inte uteslutande handlar om att tillfredsställa A, snarare handlar det om att jag borde sluta utsätta honom för den.
Jag ska hålla mig till mina fiskpinnar och ris. (förutom sist då, när jag lyckades få allt att smaka bränt smör.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar