Att långsamt lämna ett hus

Det var inget lättvindigt beslut att riva det här huset och bygga nytt. Det tog nästan ett år att komma fram till det. Arkitektmöten, ritningar på alternativa utbyggnader, promenader runt tomten med fundersamma fingrar mot hakan, 2 vintrar.
Mina föräldrar byggde den här stugan för 30 år sedan som sitt sommarställe. Min barndoms somrar levdes här. I mitt sex kvadrat stora rum lekte jag med barbie, flyttade upp och ner i min våningssäng efter humör och låg sommarmornar och tittade på Solstollarna och Toffelhjältarna på tv. Lite senare hade jag en utklippt bild på Edward Furlong på min lilla anslagstavla och samlade Serie-Starlet i bokhyllan brevid Kalle Anka-albumen. När jag var kanske åtta ritade jag en liten gubbe som jag klippte ut och la på lite bomull i en tändsticksask och gömde bakom ramen till en tavla. Jag ville att den skulle vara en kompis och jag behövde en hemlighet.

Det som finns kvar idag av det gamla är badrummet med sina rosa väggar och läckande plastmatta och en gulblommig tapet i köket. Långsamt har vi gjort huset till vårt. Målat ut det gamla, möblerat och tapetserat in det nya. Men det är bara kosmetika.
Temperaturen stiger och när jag står i badrummet och tandtrådar hör jag med ens ett litet rasslande ljud. Det droppar från taket, ner genom de girlanger av plastblommor jag kamouflerat de fula rören med. Smältvattnet rinner ner genom taket på osynliga små stigar och in i huset.
Det är som en déjà vu. Här stod jag förra året, på samma ställe med samma ljud och ser sminket långsamt rinna av ett trött gammalt ansikte.
Det är rätt beslut att riva. Det behövs för mycket, kräver för mycket, faller ihop för mycket.
Sista vintern, tänker jag, sista vintern. En bitterljuv sista läckande vinter.