När vi gick i trean på lågstadiet fick alla göra en obligatorisk kontroll hos skoldoktorn. Det gick i princip till så att man fick böja sig fram dubbelvikt så doktorn kunde känna att ryggraden var rak. Vi stod på kö utanför skolsysters rum och dörren öppnades på glänt lite då och då för att släppa in och ut folk.
Vad vi däremot hade hört var att doktorn skulle känna pojkarna på pungen också. Det är mitt första och starkaste minne av empati. Att dra ner byxorna hos doktorn. Jag kunde inte tänka mig något värre. Jag minns att jag vände mig till min bästa kompis som stod bakom mig i ledet och sa att jag hellre skulle föda barn än bli klämd på pungen av skoldoktorn.
4 kommentarer:
Hade man ens hajat konceptet med motsvarande undersökning på en tjej? "Snälla doktorn ska bara föra in några fingrar i din slida och trycka lite på magen samtidigt och känna att dina äggstockar är lagom stora och sitter rätt?" Ignorance was bliss, eller typ. Hade någon sagt det till en hade man ju hoppat framför tåget i ren skräck.
I vår skola gick det ett rykte att läkaren som skulle kolla våra ryggar var man och att vi skulle vara tvungna att vara nakna när vi vek oss dubbla, plus att man till råga på allt på något vis skulle bli underkänd om man inte kunde nå golvet med raka ben. Så när det visade sig att man varken behövde klä av sig eller att läkaren var man och att man faktiskt inte var tvungen att vara vig som en kommunistgymnast så blev jag ganska lättad. Och inte hade jag skolios heller.
(Och vår kontroll var i sjuan eller åttan. Därav den hysteriska pubertala upp-haussningen i förväg antar jag.)
Kråkan: Jag hade dött om jag vetat. Jag hade tvärvägrat bli stor. No way. No-ho way.
Jonna: Kommunistgymnast! Haha.
Att naken ställa sig dubbelvikt med raka ben framför en man i rock. Eh. Kafferast, någon?
Skicka en kommentar