När vi blev ihop

Popmorsa får frågan vad hon tycker om spelet. Det som allt som oftast och mer eller mindre frivilligt sätter igång när man just träffat någon, under den där första osäkra tiden när man känner på varandra, provar, ger och tar och tar tillbaka. Är nyfiken, pirrig och kanske förvirrad.
Tredje gången jag och A träffades var vi på en spelning med bandet han hade då. De föregående dagarna hade vi fikat, hängt på bar och hånglat på gatan. Under spelningskvällen var det lilla stället fullt med folk. A verkade känna nästan alla och en familjär känsla av hemmafest gjorde att jag mest stod tryckt intill väggar eller satt med händerna klämda mellan knäna. Men hela A's uppmärksamhet var riktad mot mig varenda minut, och när han klivit av scenen satt vi för oss själva i trånga hörn och när folk kom fram blev jag alltid presenterad på en gång som om det var mycket viktigt att man visste vem jag var.
Sent på kvällen gjordes det klart. A drog ett djupt andetag och frågade rätt ut. Var jag på riktigt? Om jag spelade spel ville han gå på en gång men om jag var på riktigt då skulle han våga låta allt kännas så bra som det gjorde.
Han var så tuff och orädd och modig. Och jag sa ja. Så klart. Tacksam över att slippa vänta på att telefonen skulle pipa eller behöva fundera över vilka försiktiga, genomtänkta, trevande meddelanden jag skulle skicka.
Det var klart. Bara så där.
Lite senare kom en bekant till honom fram och frågade rättframt om vi var på dejt.
- Ja. Det är vi faktiskt, sa vi lättat och det var spelets game over och vår +1up.