söndag 21 november 2010

Hur man får en kvinna att äta

Efter gårdagens löjromsblini och kvällens helt sjukt lyckade bubblare kalvrulladerna satt vi på Kungsholmen och pöste och var mätta på det där väldigt spända sättet. Servitören svassade fram på sitt lite sprättigt märkliga ank-lika vis. A beslutade otippat att hans matkoma var mer än nog och att det inte skulle bli någon chokladmousse och jag, som ju också var sprickfärdig, började vela kring den där ostbrickan jag peppat för hela veckan. Varpå den extremt långa ank-servitören böjer sig ner mot mig och viskar ur mungipan "Ingen kommer ihåg en fegis".
Och ja, efter ett sånt pep talk finns det ju inte så mycket att fundera över längre.

3 kommentarer:

Honey Suckle & Poppy Odeniska sa...

Vissa ord har en rent magisk effekt! Som när jag satt hos min fransklärare och han med myndig stämma säger åt oss att INTE smula med pepparkakorna jag tagit med. Såklart att jag var tvungen att smula då. Utmaningar, små som stora. Barnsliga som mogna. Ge inte en sådan till mig bara, för jag hugger direkt! ;) / Poppy

LillaGrå sa...

Haha, så sant! Eller? Rätt eller inte, vilken sjukt skön kommentar, dessutom framviskad, från en servitör!

Sofia sa...

Poppy: Haha! Smulet! Jag är nog för mesig för att smula då men en ostbricka klämmer jag any day :)

LillaGrå: Och så värt!