En gång i tiden, i juni kanske det var, hade Knappen en period av intensivt mys. Jag antar att det hände en himla massa i hans lilla värld just då för han satt som ett frimärke på mig och A. När vi vaknat på morgonen och ätit frukost satte jag mig i gungstolen med honom i knät och han la sig på mage över mig och låg där, alldeles stilla, i någon timme innan han ville ner och leka. Varje morgon. Och de morgnar A var uppe med honom hade de sin egen version av närhetstankandet.
Sen rätade väl världen ut sig för honom igen och lek blev mer spännande än att förvandla sina föräldrar till två blödiga mystörstiga svampar.
Nuförtiden är det mer dyrköpt. Idag kostade en stunds gungstolsgos en randig bula i pannan och en besvikelse.
4 kommentarer:
Du skriver så fint om Knappen! Tänk om det fanns fler föräldrar som du: eftertänksamma, insiktsfulla, nyfikna. Då vore världen bättre!
Oj vad fint sagt! Jag blir alldeles rörd. Jag hoppas hoppas att jag kan vara just en sån förälder till honom!
Och fler finns det: Iris har en sådan mamma också :)
And I mean it! :)
Förresten har du inte sett mig in action med Iris, jag kanske är ett monster, hehe...
Skämt å sido, det där med föräldraskap är svårt, man försöker men det finns ju inget facit... En av mina idoler är Lars H Gustafsson, en barnläkare som skrivit flera kloka böcker om föräldraskap. Jaja... Vi kan ju prata mer om detta över den där fikan som jag hoppas att vi får till... :)
Det har jag förvisso inte men om du tar med dig den Hedda jag känner in i föräldraskapet så kan det inte vara långt ifrån :)
Förr eller senare får vi ihop det! Val först, fika sen.
Skicka en kommentar