Det var en gång en kofta som satt på en annan person och var så fin så fin. Den var glest mönsterstickad och alldeles solgul och mormorssnäll men ändå så tuff under en kort brun skinnjacka. Åh vad fin den var och jag köpte en likadan. Sprang mig svettig i tusen affärer innan jag hittade den. Nu var den min. Och skinnjacka hade jag ju redan. Jag laddade hela kvällen, låg under täcket och mös innan jag somnade; imorgon skulle jag vara så fin och tuff i min nya solgula kofta. Morgonen kom och jag klädde förväntansfullt på mig och... ingenting hände. Det var liksom bara platt. Var det byxorna som inte stämde? Håret? Linnet? Det gick bara inte.
Sen låg den där i garderoben i flera år. En liten färgklick på hyllan. I höst kan jag ha den, tänkte jag när det var dags att rensa. I vår kanske, tänkte jag nästa gång. Och där låg den där lilla solen och slocknade av oanvändhet. Tills den åkte ner i en myrornapåse för något år sen. Av allt jag slängt i mina dagar var den nästan svårast. För jag ville så mycket.
Förmodligen kom jag att tänka på det här för att jag ska jobba på ett alldeles nytt ställe idag. Och att jag inbillar mig att det hänger på min outfit ifall jag någonsin får komma tillbaka dit igen eller inte. Inte på hur jag gör jobbet, eller hur jag funkar just där eller ens om det finns plats för mig. Nej, det hänger på vilken tröja jag har. Inte ens nu när jag skriver det fattar jag hur absurt det är. Jag tror fortfarande att en solgul kofta kan göra hela skillnaden. Ibland blir man trött på sig själv. Trött.
11 kommentarer:
Jag tror att dina tofflor gjorde susen idag. Du är nog välkommen tillbaka till Sergel igen :)
Sammi: Ha! Tror du va. Allt besvär för tofflorna och så sprang jag ifrån dem när det var dags iallafall...
Nää! Så kan du ju inte göra..
Och apropå koftan. Jag hatar mig själv varje gång jag ser ett snyggt plagg (alltid på någon annan) och jag ser verkligen framför mig hur jag gör karriär i detta plagget.
Och precis som du så lägger jag ner massor med tid och energi på att hitta det förbaskade plagget. Men så kommer man hem provar äntligen. Och så - nej. Det blev inte så bra. Kan kanske ha det på jobbet eller så. Men inte mer..
Det var därför de inte hälsa. De bara, va? inga birkenstock? glöm det kompis.
Haha. Jobbet är komposthögen för alla misslyckade klädköp. Låter grymt tycker jag :)
Men du ska väl inte sluta i Sickla, eller? Frågar jag lite oroligt...
/Hedda
Hedda: Nä! Så klart inte. Behöver dryga ut mina tider lite bara :)
Skönt att höra! :) Jag tänkte kolla om du har lust med en fika eller lunch nån dag - jag kan ju komma till din rast nån dag när du jobbar i Sickla, så blir det ingen extra tid borta från Knappen för dig...
/Hedda
Ja! Nästa vecka jobbar jag lite men jag kommer gärna till sickla, eller annanstans och fikar ändå! Vad sägs om onsdag?
Hej! Förlåt! Det här var ju dumt av mig, att skriva en fråga här och sen inte gå in och kolla om du svarat... Det är lättare på facebook, fast jag vet ju att du inte gillar det...
Jag tror att jag måste be att få skjuta upp det hela till efter valet, jag och Iris springer runt och delar flygblad och sånt tokigt hela dagarna just nu. Jag hör av mig igen... nästa gång på den där ansiktsboken, om det är okej...
Ingen fara! Och absolut, hör av dig på fejjan när du är på banan igen!
Skicka en kommentar