A har börjat spela klassisk gitarr igen. Han tränar upp sina fingrar med skalor och händerna flyger över strängarna. Han spelar stycken jag känner väl igen men inte kan namnet på, det går fort och lyser ur ögonen på honom. Jag unnar honom varenda sekund och avundas honom i hemlighet.
I tanken försöker jag översätta repetitionerna av tonslingor och de snabba växlingarna till skrivandet. Tänk om det fanns en mening jag kunde skriva om och om igen och så öva upp mitt språk. Tänk om jag kunde skriva så som han spelar.
Det finns så mycket text som ligger. Som jag skrev ganska nyligen eller för länge sen och som jag återkommer till då och då men som förblir liggande. Kortprosa och noveller. Ögonblick jag försökte fånga. Något jag försökte säga.
Så jag skaffar en till blogg. För att ha någonstans att göra av dem. Om de så blir lästa eller inte. I all enkelhet, men med hjärta.
Här.
2 kommentarer:
Jag tycker det är modigt gjort. Och visst kan man skriva samma ord om och om igen och känna hur de likt musiken, kan nyanseras, flytta betoningen från ett ställe till ett annat, poängtera olika ställen i stycket. Byta dur mot moll eller tvärtom. Hitta harmonier eller köra fusion. Låta allt flöda, men fortsätta ha en tro och ett mål. Som en låt. En sång. Så vill jag också göra.
/Poppy
Poppy: Hm. Du har rätt. Men det verkar som att det måste ske med viss fördröjning. Först efter en tid finns möjligheten till förändring, nytänkande. Har alltid varit dålig på att skriva om, redigera. Önskar det kunde hända i stunden, när jag ÄR DÄR. Men som sagt, jag kanske måste börja träna upp mina textuella fingrar :)
Skicka en kommentar