Jag fotade mig mycket då, precis som nu, tyckte om att se den där lilla kroppen i stora överdimensionerade kläder.
Den fascinerade mig. Hur den hade stram hud som också var mjuk, hur genomskinlig den var inför muskler och ben, hur den avslöjade inte bara sig själv, utan också det innanför.
Jag fotade, kan jag erkänna nu, för att jag inte kunde ta in att det var min kropp. Att min kropp såg ut så där. Jag som alltid haft en mjuk höft som en liten bulle ovanför linningen, som per automatik lyfte upp jeansen lite när jag satt ner. Aldrig överviktig, men "normal". Och nu smal. För smal för min längd. Inte sjuklig men med mina hjärntvättade ideal "fint" smal.
Jag glodde på min spegelbild. Tyckte om den, tyckte att den såg ut som en kropp jag skulle vilja ha. Minns att jag tänkte så ofta; en sån kropp skulle jag vilja ha.
Att det var jag som gick runt i den, det var en tanke som slog mig först i ett femte eller sjätte led. Jag var liksom frånkopplad. Tittade alltid på den utifrån. Men till större delen gillande.
Jag tänker på det här för att jag hade en motsatt upplevelse i ett provrum idag. Ett sånt rum med skarpt vitt avslöjande ljus. Ett sånt man kliver in i förväntansfull och ut ur nedslagen.
Min bästa vän sa något år efter sin dotters födelse att hon hade förstått att hennes kropp aldrig skulle återgå till det som var innan igen. Att så här var den nu.
Jag har tänkt en del på det eftersom samma insikt långsamt håller på att sjunka in hos mig. Och jag vill så gärna försonas med den kropp som finns nu. Jag vill tycka lika mycket om den här lite större modellen som jag gjorde den förra. I just det avseendet är den där märkliga distansen jag hade förr till nytta. Jag har ingen känsla av att den där smala verkligen var jag. Snarare var det en storlek jag fick låna ett tag och sen lämna tillbaka.
Så här ska jag se ut egentligen.
Jag måste påminna mig om att det inte handlar om siffror, mått eller klädstorlekar. Att jag måste titta bortom det. Den dagen jag tycker att jag är precis så som jag vill vara och som känns rätt, då ska det vara en känsla inuti, inte ett nummer på en lapp. Alla nummer har jag lånat från någonstans. De kommer med en referenspunkt som ligger långt utanför mig själv och där har jag ingenting att göra. Då är jag på fel ställe. Här ska jag vara. I och hos mig.
7 kommentarer:
Pratade med min flicka om hennes mage. Den är lite ballongig ibland. Jag tycker om det. Den. Hon. Hon är verklig, och är oerhört vacker i sin kropp utan att jag vet hennes storlek eller mått.
Det är lättare att tänka så om någon annan. Och jag beundrar dig för dina tankar. Det är väl en process kanske. Tofan hade tyckt om att prata om det, är jag säker på. Fast mindre personligt, mer i ett mänsklighetsperspektiv.
Själv är jag stundom nöjd, med infallet av "Jag kanske borde ha lite rutor... eller större pecs kanske."
Sen kommer jag ihåg att det handlar om känsla. Min känsla. Inte hur jag ser ut, men hur jag känner mig i min kropp. Eller ja... för mig handlar det om känsla.
Det finns mycket att säga. Ska låta någon annan få ordet innan jag babblar vidare.
Precis!
Jag kan bli så arg på mig själv när jag inser hur knäppa ideal jag har satt upp för mig själv. När jag var gravid sa A alltid att han tyckte att jag bara blev finare och finare. Inte bara med magen utan för att det där beniga försvann. Och det märktes att han tyckte så och inte bara sa för att jag växte och växte vare sig jag ville eller ej. Men jag kunde inte ta in det. Jag hade en bestämd uppfattning om att jag var finare ju smalare.
Jag vill verkligen bli vän med den nya kroppen nu, för att någonstans måste man börja. Jag kan inte prata om ett friskt, starkt normalstort ideal och samtidigt sträva efter något annat.
De allra flesta känner säkert ungefär så här någon gång eller annan. Jag och A pratar om det ofta. Och om hur fin vi tycker att den andre är.
Men ändå.
Babbel är bra!
Åh vad jag känner igen mig. Jag var också smal innan jag blev gravid (jag är inte tjock nu men inte längre pinnig), på gränsen till för smal enligt BMI och annat - och jag gillade att vara så smal. Det kändes liksom lite fint att ligga på den nedre gränsen och kokettera med att "jag borde gå upp i vikt" fast jag egentligen inte alls ville - vill.
Nu har jag gått upp en massa kilon och rent intellektuellt kan jag tänka att okej, det är så det är, min kropp kommer inte att vara likadan efter graviditeten och det är något bra. Men jag vet inte om jag riktigt har accepterat det på ett känslomässigt (eller vad man nu ska kalla det) plan.
Saga: Det är så svårt. Kroppen blir så mycket FUNKTIONER när man är gravid. Så hade jag ju hoppats på att det skulle infinna sig någon slags känsla av att man nu är "bortom idealen", när kroppen liksom gått igenom det den är gjord för. Någon, kanske naiv, tro på att allt det här skulle drunkna i det liv som kommer efter barn. Vilket är en paradox eftersom jag inte heller väntade mig att livet skulle vara så där jäkla annorlunda.
Jag trodde väl att det där som folk alltid sa: att "man förstod livets mening" skulle döda smal-strävan.
Little did I know...
På något vis tycker jag att det är rätt mäktigt också, det där att uppleva kroppen som något funktionellt (och som blir så tydligt när man är gravid). För det är ju det kroppen är till för, egentligen. Någonstans för oss att vara i. Jag kan tänka mig att det blir tydligt när man blir sjuk eller gammal också, fast då på ett mer negativt sätt: att kroppen inte fungerar som den gjorde förut, att själva funktionen fallerar. Jag önskar att jag kunde uppskatta min kropp mer för hur bra den fungerar. Den bär mig och låter mig uppleva omvärlden. Men det är svårt, det där.
Tack för idag förresten, det var fint att ses och prata - och att träffa Knappen!
Saga: Ja, verkligen! Jag hade velat vara med på min egen förlossning fast utifrån liksom. Min upplevelse är att jag gjorde det som skulle göras efter bästa förmåga medan A har en mycket tydligare upplevelse av själva kraften i min kropp. Det är jag avis på.
Och tack själv, jag hoppas jag inte pratade på för mycket och skrämdes eller så!
Det är så mysigt att se Knappen ta in någon så där på direkten som han gjorde med dig!
Du skrämdes inte, tvärtom kände jag mig inspirerad! Nu jobbar Alex och jag på andningen! :)
Skicka en kommentar