om "Gängkrig 145"

Har precis läst ut Jens Lapidus och Peter Bergtings serieroman "Gängkrig 145". Inte helt purfärsk, jag vet, men först hade jag så låga förväntningar att jag, trots min seriekärlek, kunde vänta tills den släpptes i pocket och sedan, när jag väl hade den i min hand läste jag halva och sedan blev den liggande någon vecka innan jag tog mig för att läsa klart. För ungefär så intressant är det. Storyn är tunn, platt, trött, klyschig och trist. Någon mer djuplodad analys orkar jag inte med, det är inte värt tiden.
Däremot är den snygg. Att bildspråk, stil, perspektiv och toner känns igen från den internationella deckarseriescenen gör ingenting. Bergting gör det bra. Bergtings del i den här romanen har det mörker, den intensitet och hårdkokthet som Lapidus så uppenbart saknar. Och faktumet att en svenskritad serie kan se ut på det här viset gör mig förväntansfull och upprymd. Ett efterlängtat tillskott i den uppsjö av fulintressanta konstskoleestetiska seriealbum som den svenska bokhyllan snart bågnar under. Peter Bergting vill säga.


För den som vill läsa något riktigt riktigt bra istället så är Brian Azzarello och Eduardo Rissos "100 Bullets" mitt bästa tips. Mörkt, utmanande och galet välskrivet.