Man vill ju inte klaga. Man vill absolut inte vara gnällig kund.
Jag är livrädd för att vara den gnälliga kunden. För att vara suck-och-stön material i fikarummet.
Men jag måste nog inse att jag är det. Även fast jag hellre vill se det som att jag förväntar mig en viss mån av service av personal inom serviceyrken.
Häromdagen var jag tvungen att byta/returnera en grej till Adobe. En retur. Förmodligen en av de vanligaste och mest basala situationerna för ett företag som ägnar sig åt försäljning. Trots det så tog det 2 veckors väntan och 3 samtal med kundtjänst för att få det hela på banan. 2 av 3 personer på kundtjänst gav instruktioner som sedan inte alls visade sig stämma.
När jag sedan ringer för att följa upp och efter en hel del pepp från A tala om att jag är måttligt nöjd med hur det här har gått till, ja, då ursäktar jag mig så klart!
"Alltså, jag vill ju inte vara gnällig kund men..." Vadå gnällig kund? Som A sa: du har varit utan en produkt som du betalat för i flera veckor och förlorat tid som du annars hade lagt ner på att arbeta i det program du faktiskt köpt!
Igår var jag på Zara och stod i kassakön för att köpa ett par byxor som faktiskt inte framkallat ångest. Det var bara en person framför mig och hon skulle göra något återköp och jag vet inte vad. Det tog en liten stund och jag väntade. Medan jag står där så räknar jag till inte mindre än 7 butiksbiträden som passerar kassan. De viker lite kläder, hänger undan saker de ska köpa själva på sin rast, kollar schemat och hänger på kassadisken och väntar på något. Och jag väntar i kön.
Hade det här varit på mitt jobb hade ramaskri utbrutit. Har man inte kund så hjälper man kund som väntar. Oavsett.
Man skulle kunna släppa det här. A skulle sagt: de har ingen koll, okej. Och gått vidare. Och det är det här jag grundar min gnällig-kund-ådra på; att jag inte kan släppa. Jag dagdrömmer om att skälla på någon, skriva ett mail, grabba tag i en kavajkrage. Jag blir så provocerad av det här att det inte ens räcker med att säga till. Jag har ett behov av att skälla.
Och så skäms jag.
Varför ska det vara så jäkla svårt? Hur gör ni?
6 kommentarer:
Tiger, ler, ursäktar mig (även när det är andra som gjort fel). Går hem - hatar. Borde nog se över mitt beteende något. Dagdrömmer också om att få extremt välformulerat utbrott på någon som gjort fel mot mig och varit dryg under tiden. Just människor i butiker/caféer som är dryga och otrevliga när jag bara försöker vara glad och trevlig - det gör mig TOKIG! Där står man och betalar något sinnessjukt pris för en deciliter kaffe och så är de otrevliga. vafalls!!??
(alltså jag fattar ju att cafébiträdet inte direkt håvar in storkovan tack vare kaffepriserna - men ändå!) P.S. Känner mig alldeles uppeldad och arg efter det här inlägget.. haha (lite skönt nästan).. D.S.
Åh, jag längtar så till den dagen jag får ta tag i en kavajkrage!
Du kanske har tur Sofia, tjejen som ger dig smutsig mat kanske har skjorta eller kavaj på sig den dagen då du frågar henne lite fint om maten.
Självklart ska man ju sen smeka lite lätt över den där kragen och släta ut den lite igen efter ens småvåldsamma handtag.
Vi är ju inte barbarer!
Jag gnäller oftast inte, men har blivit bättre på att säga ifrån. Inte minst på krogen där man betalar dyrt för mat och dryck. Smakar det inte bra, så gör det inte och då menar jag inte om det blivit för mycket svartpeppar eller inte. Mer om maten blivit vidbränd, salladen är gammal och hängig, om det bara är två räkor i en räksallad etc. Och så säger jag till innan jag betalar i affären om det är någon söm eller liknande som ser konstig ut på klädesplagget.
Att kunna returnera saker är en självklarhet och att inte ägna sig åt kunder när det är kö är en skymf! Vi vill ju bara betala för oss, så att de som jobbar där också har ett jobb! / Poppy
Måste tillägga att jag i övrigt är väldigt tålig. Det går liksom inte att få mig irriterad eller så. Jag tycker det är alldeles för onödigt att lägga energi på sånt, så jag struntar i det och låter det va.
Men jag kan ändå känna att det där med kavaj-grejen hade varit oerhört befriande av ev existerande känslor som säkerligen ligger och ruvar nånstans.
Miss Muffin: Haha! Skönt! Det är just det där att vara välformulerad. Den dagen man väl tar tag i den där kragen får man väl tunghäfta. Skulle vara typiskt mig.
Sammi: Åh, ser fram emot att släta ut den där kragen efteråt. Så fin gest!
Och nej, jag blir ju inte lyckligare av att vara så här sur men det GÅR INTE att skita i!
Poppy: Hej och välkommen :)
Jag försöker bli bättre på att säga till. Och du har rätt, bättre att säga till än att gnälla!
Man tycker ju att det vore av intresse när man redan står med pengarna i hand. Ingen har behövt lyfta ett finger och jag vill ändå handla :)
Skicka en kommentar