måndag 15 mars 2010

Om när jag glömde bort det viktigaste

Jag tänker ju uppenbarligen ganska mycket på det här med att vara gravid. Är helt tydligt inte riktigt färdig med den fasen av mitt liv än.
Det jag tänker på idag är en helt absurd grej som jag tänkte på då, men inte hade vett att reagera på. Jag var höggravid i juli och det var klarblå blixtrande dagar, varmt som tusan och jag satt mest tung och svettig och dåsade under parasollet. Började känna mig ordentligt stor. Hade kanske 3 veckor kvar tills det skulle vara dags.
En sån dag dyker en sommargranne upp. Vi känner varann sen vi var små i egenskap av just grannar och relativt jämnåriga. Vi umgås inte men är halvt uppdaterade på varandras liv genom våra mödrar som är vänner. Vi har ätit en och annan grillad korv ihop men aldrig diskuterat filosofi, om man säger så.
Vi har setts några gånger under sommaren och det har varit sådär lite trevligt gravid-prat över staketet. Nu kommer hon upp för vår gräsmatta och när jag ställer mig upp för att hälsa så ropar hon "Få se då!" och gestikulerar med armen att jag ska lyfta upp klänningen och visa magen.
Och jag gör det. Jag lyfter klänningen över jättemagen och står där i bara trosorna. Och jag tänker; det här vill inte jag, det här känns ju inte alls bra. Men jag står där med den här stora spända bleklila magen och de plufsiga låren och så någonstans däremellan det där enda paret slitna trosor som fortfarande passar och min granne tittar noga och känner och ler och är glad och jag vill bara dra ett tält över mig och somna.
Och jag tänker på det där nu, hur jag drog ner klänningen över mig igen så fort jag kunde utan att vara oartig, log och babblade på som om ingenting hänt.
Hur skulle jag reagera idag om någon kom in här och tyckte att det var helt i sin ordning att jag skulle klä av mig kläderna för inspektion såhär lagom till eftermiddagskaffet? Skulle jag le och bjuda på kaka medan jag klädde av mig? Skulle jag tycka att det var någon slags allmän rättighet att få avkräva mig en liten titt på kroppen?
Jag blir alldeles mörkrädd när jag tänker på hur jag bara gjorde så. Hur jag inte ville men inte hade ett sätt att säga nej. Hur kunde jag tro att jag inte hade rätt att säga nej till att visa upp mig näst intill naken!
Det är så snett att jag måste lägga mig ner och vila. Och börja komma ihåg att aldrig glömma bort att det är jag jag jag som bestämmer över min kropp. Alltid. Vad som än.

17 kommentarer:

Anonym sa...

Varför gör man "Folkpartisiska" saker hela tiden? Sådana där, "någon annan vill, önskar, uppfodrar eller påstår" - fast man själv, 1,5 nanosekund innan man säger sitt mesiga ..."ehhh, ja...eller nåt..." och agerar på det - är helt emot hela tanken...

Allt från den vanligaste av alla försåtliga frågor med oskyldig uppsyn: .."gör Ni något i helgen" (innebär vanligen att någon vill ha en tjänst utförd - typ ta hand om 3 hundar i 4 dagar), till "den där festen man korkat nog tackade ja till för 3 månader sedan" och försent insett att tiden gått extremt fort och nu är vi där, fast vi inte vill gå någonstans överhuvudtaget...
Sorry Sofia, detta upprepas hela livet.

Det sitter i DNA:t liksom. Man ångrar sig samma sekund, men lär sig aldrig. Been there, living it..



lb

Sofia sa...

hm... thanx...

:) amenokejdå, men man får väl åtminstone inbilla sig att man blir bättre... inga handdukar slängda än här inte!

mgns sa...

Jag känner igen det där. Folk tror att min frus mage är allmängods och lägger ständigt handen på den 26 veckor stora kulan.

Hands off, this is private property!

Det är bara jag och lille storebror som får lägga handen och örat emot.

Gravida kvinnor verkar omfattas av allemansrätten.

Helt perverst.

Kråksång sa...

Det är så jobbigt att alltid minnas de där stunderna när man rakt av gjort våld på sig själv. Man måste ändå fortsätta komma ihåg, det är den enda chansen man har att försöka att aldrig aldrig göra det igen. Men det bränner under huden, själva minnet. Apabra text.

LillaGrå sa...

Bra skrivet!
Vilken jobbig situation och det är märkligt dels att man blir allmän egendom som gravid dels att man tyst (ofta) accepterar det.
Jag har faktiskt kommit på mig själv med att be att få känna på inte bara en, utan två, gravidmagar. Magarna tillhörde mycket goda vänner till mig, men ändå. Det är så fascinerande med den stora magen och man vill på något sätt komma nära känslan av sin egen graviditet, tror jag. När jag lika hade handen på magen så visst, lite häftigt, men mest infann sig en jäkligt konstig känsla av "vad fan känner jag henne på magen för?!" Något man aldrig skulle göra med en icke-gravid. Men att be någon i princip klä av sig för att titta. Herregud. Det skulle jag inte ens be min bästa vän om.
Förresten. Att bli inbjuden till att få känna sparkar - det är riktigt häftigt :)

Sofia sa...

mgns: ja, magen är er, bara er. jag hoppas att du/ni har röst nog att säga ifrån, så som inte jag hade.

kråkan & lillagrå: tack :) allt galet i att vara gravid får på nåt vis plats i den här situationen. hur lätt det plötsligt är för andra att be om att få ta del av ens kropp, hur man av okänd anledning plötsligt har svårt att säga nej. hur man är så full av kroppen och ändå är den inte ens egen längre. och hur man pratar och blir pratad med, vägd, mätt, jämförd.
det kommer ta ett tag att fundera färdigt på de där 9 månaderna...

Miss Muffin sa...

Skitbra text! Jag hatade verkligen den där "nu är det fritt fram att fråga om precis vad som helst, begära att få ta på och se på magen, kommentera vikt, utseende och allt annat som jag får lust att fråga om fastän vi inte alls känner varandra"-grejen.

Sofia sa...

Miss Muffin: Folk gör så. Jag försöker verkligen att möta gravida på ett annat sätt nu, efter min egen. Det vi glömmer är att vi faktiskt har rätt att säga
-nej, jag vill helst inte att du rör.
-jaså, stor? jag tycker att jag är fin.
-jaså, liten? alldeles lagom skulle jag säga.
-pojkmage? bebismage.
-tack. bra så. vi pratar om dig istället, du verkar ju ha blivit lite rund om kinderna sen sist.

En person refererade till mig som Fettot en gång mot slutet. Det tog faktiskt priset. Vad hände? Vi skrattade lite generat.
Man skäms ju nu. Fy fan va karaktärslöst att bara ta det.

Miss Muffin sa...

Åh herre gud. Ja något av det som känns konstigast i efterhand är helt klart att jag bara stod där och "jaha, oj, jaså jag är JÄTTESTOR" eller "nä men magen är inte alls onormalt liten".. "ja visst.. ta på magen" fastän jag inte alls ville. Det är svårt när människor liksom vill väl men vill väl på ett så otroligt konstigt sätt. Om det blir någon nästa gång ska jag vara mycket tydligare med mina gränser. 9 månader ä rganska lång tid att bara gå och svälja en massa saker man inte tycker känns okej. Och "fetto". Jag vet inte ens vad jag ska säga om det. Det är så sinnessjukt att det inte finns ord. Man är ju så jäkla fin! Jag gillade verkligen att vara gravid. Kände mig bra nästan varje dag. Också kommer nån och bara.. ska plocka ner en så där. Usch.

Samantha sa...

Jag måste säga att jag är väldigt förvånad över det faktum att du gjorde vad hon sa, fastän det inte kändes riktigt okej.
Du, om någon, gör alltid bara det som känns rätt för dig oavsett vad andra säger. Ialla fall är det så jag uppfattar dig.
Så aldrig mer Sofia. Kommer det några andra och "försöker nåt" så får du ge dom en can of whoopass eller nåt. Minst.

Sofia sa...

Miss Muffin: Ja, det mesta är ju välment men ändå, Fetto är Fetto hur skämtsamt det än är sagt. Precis som allt det andra. Problemet är ju inte att man blir så mycket känsligare när man är gravid, utan att andra blir okänsligare. Som sagt, ingen menar illa, men är det en slump att så många gravida par känt/känner så här?

Sammi: Minst! En sån ska de få!

Miss Muffin sa...

Jag förstår verkligen inte hur man kan få för sig att säga fetto - hur man kan tro att det är okej för att man "skämtar" (kul skämt!). Jag själv skulle a l d r i g säga något sådant och jag förstår inte hur andra människor, som kan vara vettiga alltid annars, kan komma sig för att säga sånt. Min svärmor sa att jag blivit tjock. Och det hade jag ju på magen - men det kändes inte alls kul ändå. Och jag var inte mer känslig då. Snarare mindre tror jag - det var nästan som att jag var inställd på det från början, att min kropp skulle bli ett samtalsämne. Väldigt obehagligt. Vill inte alls diskutera min kropp med andra hur som helst. Märker att jag har hur mycket som helst att säga om det här nu. Allt som jag bara "jaha okej säger du det" och svalde då.

Sofia sa...

Miss Muffin: Samma person utbrast "Oj! Hur mycket har du gått upp egentligen?!" Och då var jag inte särskilt stor i övrigt, bara på magen, ja, som du säkert.
Som sagt, det kommer ta tid att prata färdigt om den där tiden. Även om det inte var särskilt dramatiskt så ställdes en hel del på ända. Man tänkte annorlunda, gjorde avkall på saker och sig själv, fick höra och höll tyst och njöt och hade det mysigt. Allt i en enda soppa som fortfarande skvalpar runt i magen.
Det var så svårt att skriva/prata/känna om det medan det hände, så det måste på nåt vis göras nu istället. På gott och ont.

Samantha sa...

Okej, en sak har jag lärt mig av detta: Den dagen då det är dags för mig att föröka mig ska jag isolera mig. Fly fältet, släkten, människor runtomkring. Jag ska lägga mig i en låda och så ska jag ligga där och växa till det är dags. Sen ska jag ner i lådan igen tills alla graviditetskilona försvunnit igen. Sam får ta hand om ungen under tiden. Det fixar han.

Det måste tyvärr bli så. Jag skulle aldrig kunna stå och vara tyst i sånt här läge (säger jag nu ialla fall) Jag blir riktigt sugen att öppna upp en rejäl burk of whoopass bara av tanken på allt detta.

Så en låda it is. Hoppas jag hittar en lite större variant.

Sofia sa...

Sammi: En plan. Man ska alltid ha en plan.
(skönt att du nu har en upplyftande bild av den framtida härliga graviditetstiden! stolt jag blir... ;)

Samantha sa...

Hahaha, vad gulligt av dig att bli stolt. Det känns bra detta ;)

Samantha sa...

Hahaha, vad gulligt av dig att bli stolt. Det känns bra detta ;)