fredag 12 mars 2010

Om att skära sig

Jag skar mig precis på en av A's mördarGlobalknivar. Inte mycket men så där att det tar lite stopp och man hinner få en sekundsnabb trailer i huvudet om hur illa det kunde ha gått. Nu har jag plåster, sitter vid datorn, äter melonen som jag skar och skulle kunna glömma hela historien.
Men det går inte. Bilden av hur knivseggen sjunkit in, bara någon millimeter, i tummen sitter som en ridå framför ögonen. Och den där lilla skarpa smärtan som egentligen inte gör ont, det är det potentiella jätteontet som gör ont. Hur det liksom tog stopp när jag skar.
Det är alltid så här. Jag kan inte släppa det. Det finns bara en sak att göra; släppa allt jag har för händerna, sätta mig ner och tänka på det tills hjärnan tänkt/ryst/frossat klart. Sjukt äckligt och irriterande.

4 kommentarer:

Scorpionen sa...

Förstår precis vad du menar. Många gånger som fantomsmärtan dränker det som faktiskt hände. Hur man sveper med tummen över den stumpen till pekfinger som egentligen inte existerar. Obehagligt är det.

Sofia sa...

å fy och blä. jag ryser när jag tänker på det.

LillaGrå sa...

Brr... Att skära sig. Så obehagligt. Får alltid frossa och det sitter kvar i minnet så himla länge. Hur det kunde ha gått.

Har haft en jobbig vana att öppna tetraförpackningar med kniv bara för att kniven är mer lättilgänglig än saxen, och att dela tomater i handen bara för att slippa diska skärbrädan. Oftast går det bra men ganska ofta går det inte bra. Nu har jag nog slutat med det. Tror jag. Ända till nästa gång som saxen är borta.

Sofia sa...

Allt sånt var det bara att sluta med när Global gjorde entré här hemma. Det är fullt möjligt att ta livet av sig av misstag med dem. Man får akta sig. Usch, jag kan inte tänka på det.