Igår ringde jag till sjukvårdsrådgivningen för att fråga om Knappens lite otrevliga hosta. Jag fick prata med en sjukskötare(-erska? hörde nånstans att även de manliga ska kallas sköterska?) och det började ju bra. Jag förklarade läget och han lyssnade och förstod och frågade om Knappen ätit.
- Ja, sa jag, jag ammade honom innan vi gick upp vid halv 8.
- Halv 8? Ja, då ska du vara glad, sa han och tryckte på alla mina no no knappar på en gång.
Det är det här eviga jämförandet som jag får utslag av. Varför kan man inte bara sluta sig till att jaha, ditt barn vaknade halv 8 imorse? Varför måste man ställa det i paritet till någon annan? Varför ska det jämföras och sen talas om för mig att jag ska vara tacksam att mitt barn inte prompt ska upp innan solen.
Det är precis samma sak som när vi pratade sömn på föräldragruppen och en mamma blygt sa att hon inte vågade tala om för folk att hennes bebis sover 12 timmar i sträck varje natt och har alltid gjort det. Vad händer? Jo, en av de andra mammorna bekräftar hela problemet med att med övertydlig ironi himla med ögonen och svara "Vad skönt för dig då!".
Hade jag varit snabbare och lite tuffare hade jag sagt nåt, för när jag åkte därifrån och fortfarande så börjar det koka i hjärnan när jag tänker på den där kommentaren. Det var så jävla dumt och ogenomtänkt och kvar satt mamman med sovbebis och hade precis blivit tryckt ännu lite längre ner i skorna.
Vidare i samtalet med telefonsjukan så säger jag att han hostar ju loss och upp men tyvärr kan han ju inte spotta. Han fattar ju inte.
- Fattar, upprepade sköterskan.
Jag hajade ingenting.
- Eh... ja, han förstår ju inte att spotta ut slemmet. Han är bebis...
Alltså, det här är ju småsaker. Men det är samma småsaker man stöter på om och om igen när man har med barn, andras barn, andra föräldrar och tydligen också vården att göra.
Varför kan man inte bara låta saker vara? Varför kan man inte bara säga jaha, så gör ni! Varför måste man chockerat utbrista "Ammar du fortfarande varannan timme på natten?! Oj!" som om det var ett jätteproblem som jag inte haft kapacitet att lösa.
Jättegärna prata/älta/frossa både pre och post barn men jag efterlyser lite vanlig hederlig ödmjukhet. Ska det vara så jäkla svårt?
3 kommentarer:
Don't get me started :)
Att folk aldrig kan vara nöjda. Att man aldrig kan glädjas med andra. Att man aldrig kan hjälpa utan att sucka.
Sinnes!
Fan, sånt får mig att koka av vansinne. Jag är jäkligt tolerant men faan sånt här är typiskt sånt som kan få helvetet att bryta loss.
Bittra människor...
Jonna: Kunde just tänka mig det ;)
Sammi: Det är så jäkla konstigt att barn på nåt sätt är en fribiljett runt folk integritet. Man får tydligen säga precis vad man vill om folks sätt att leva om det gäller barn.
Väldigt väldigt konstig.
Skicka en kommentar