A's födelsedag och de där scones'en och den där smoothien vi skulle frukostmysa med byttes igår kväll mot den fruktade vinterkräkan. Så nu ligger A hemma i karantän medan jag och Knappen försöker undkomma hemma hos mamma. Aldrig har det varit så synd om någon i livet som det är om A nu. Åh vad jag vill krama och klappa nu. Kan tyckas lite fisigt att lämna honom i sticket men vad det än var som knockade honom igår så vill man inte att det ska komma åt liten Knapp. Någonsin.
Det återstår egentligen att se om vi faktiskt kom undan. Inkubationstiden är sådär alldeles lagom lång.
The horror, säger jag bara. The horror.
4 kommentarer:
All sympati i världen. Stackars A, stackars Knapp, stackars dig.
och på fölsedan! dålig stil, gud.
Du har mitt fulla medlidande. Håller tummarna för er, att ni slipper undan från något av det värsta.
Usch, fy fan. Jag har aldrig råkat ut för den där sjukdomen. Men jag har ju hört folks nära-döden-upplevelse-berättelser.
Må det aldrig hända Knappen.
Må. Det. Aldrig. Hända. Knappen.
Skicka en kommentar