onsdag 3 februari 2010

Om bloggande och vilka ni är.

Först började jag blogga för att jag var nyfiken. För att jag hade skrivkramp. För att se om det kunde höras.
Sedan bloggade jag bara för att berätta något. Om min dag eller något jag tänkt på. Och för att jag åtminstone skrev något då.
Efter nästan ett år kom Knappen. Då var det mycket att tänka på. Mycket att formulera. För mig själv och inför andra kanske också. Det blev diskussion. Jag lärde mig saker. Om mig och annat.
Utanför Knappen blev Äpplet en väg undan kreativitetsdöden. En morot att fota varje dag, att låta små saker ta mycket plats. Att låta vår lilla värld göra ett avtryck någonstans. Kanske till och med hos någon.
När jag var liten hade jag alltid en låda och en bok. I lådan la jag saker som var fina. Bokmärken, kastanjer, miniparfymflaskor, sånt som jag kunde ta upp och väga i handen, lukta och känna på en stund. I boken skrev jag det som var fint eller det jag tänkte på eller behövde skriva.
Nu är bloggen min låda och min bok. Och det kan ju låta lagom speciellt i en värld där varendaste mänska har en blogg. Men det spelar ju ingen roll. Linda skriver att hennes blogg Volang är den klippbok hon aldrig kommer sig för att göra. Det är så fint.
Om jag ska vara helt ärlig så är Äpplet viktigare för mig än jag vågar erkänna.
Jag blir jätteglad för alla kommentarer och de diskussioner ni sätter igång. Jag lär mig av er och det ni skriver om, både här och hos er som bloggar själva.
För ett tag sen skaffade jag av nyfikenhet en besöksräknare. Den förvånade mig och gjorde mig ännu mer nyfiken. Igår passerade 87 personer här!
Så nu undrar jag ju: vilka är ni, allihopa?

12 kommentarer:

LillaGrå sa...

Så fint DU skriver om att blogga!

Tack för att du skriver så vi får läsa. Ofta är det så att jag vill skriva mer, kommentera mer, för du skriver ofta sånt som engagerar, men så orkar jag inte för klockan är alltid sent eller så härjar V med något olämpligt.

Jag är väl som halvbekant redan, men: 33 årig kvinnlig studerande från västerbotten, mamma till två, sambo med man, barn och ett halvt minizoo. Läser och lyssnar på musik mindre än jag vill, gillar loppisar, kläder, skor och andra ytligheter, uppskattar sällskap och är gärna ensam, grubblar för mycket och säger bara ett par procent av det högt.

idfalk sa...

Jag är miljöpartist. Tycker om musik, sport och samhällsdebatt. Gillar att läsa texter som får mig att tro att jag blir intellektuell. Gillar att skriva sådana också.

Bor ihop med en fantastisk kvinna, en liten grabb och ett alldeles för virrigt huvud. Jag tycker det är ganska roligt att skriva vad jag går och tänker på om dagarna – när jag inte tänker på menlösa saker, vilket utgör den större portionen av mitt tänkande. Vilket kanske framgår.

Du skriver så bra så att man blir mörkrädd. Så fint, skört och personligt. Men alltid med en glimt och gnutta hopp och godhet som får en att bli lite gladare och lite tacksammare.

Tack för att vi får smaka på ditt äpple. Smaskens.

Heja!

Kråksång sa...

Vem jag är vet du redan, (även om du inte riktigt visste medan jag smygkommenterade som anonym i ditt kommentarsfält). Som alltid läser jag för att orden låter mig komma dig nära min vän.

Mathilda sa...

Jag tänker inte skriva nåt om mig själv. Jag älskar att läs dina skrivna ord! Som en bok, som förhoppningsvis aldrig tar slut.
Keep it up så är både jag o Kim glada, för han är din trogne läsare han med men kommenterar mkt sällan.
Word.

Samantha sa...

Jag heter Samantha och jag vet inte vem jag är.
Jag vet vem du är och jag tycker du är fantastisk!


(By the way - hur lyckades du firra en besöksräknare till bloggen?)

mgns sa...

Jag är jag.

Bloggandet för mig är en förlängning av minnet. Ett universitet och en forskningsstation.

Anonym sa...

Din mammakompis på Vikingav. Och som sagt, I'm impressed :-)

Anonym sa...

Du vet vem jag är.

Jag är lite avundsjuk på att Du kan formulera Dig "kort", men ändå nära och med ett slags penseldrag förmedla en omedelbar känsla att förhålla sig till, både i text och bild. Du har en semantik som liksom hänger kvar som det sista lövet om hösten...med ett litet darr i vinden - och man måste bara stanna till en stund...

Linda sa...

åh vad fint att du skrev om mig. blir glad. så roligt att läsa om dig och knappen och a och allt du tänker. och jag tycker om när du fotograferar. speciellt rådjuren. kram.

Sofia sa...

Hej alla fina som jag känner, inte känner, nästankänner eller just lärt känna!
Ni gör mig så glad och inspirerad och taggad :) För att ni vill hänga med mig och för att jag får hänga med på era tankar!
Tänk va! Vilken värld ändå :)

Toril sa...

Ja jag är ju här ibland men det vet du ju redan för jag skriver i stort nästan alltid nåt då jag är här...:)

Jonna sa...

Kortfattat: Jonna, 27 år, amningshysterika, mamma till Hrönn som är född i maj -08, gift med Oliver sedan sex år tillbaka, bor i liten hyrestrea i västra Göteborg, jobbar med kost och nutrition på ett demensboende, går i kattskaffartankar och längtar efter en god natts sömn.