söndag 14 februari 2010

Jóhann Jóhannsson (igen)

Ikväll skulle vi gått på konsert. Jóhann Jóhannsson skulle komma. Och jag grinade nästan av glädje när jag såg det. Åh! Och den här gången skulle A med, och kanske Y också och världens bästa alla hjärtans dag! Ringde och kollade om biljetterna hade släppts för ett tag sen men nej, det hade inte kommit upp i kalendariet ännu, snart kanske.
Pepp pepp! Var lite putt för att det skulle vara på Debaser Medis, tyckte att bokaren ifråga kunde snappat upp att förra gången så satte sig hela publiken på golvet efter en kvart, så en annan lokal hade ju varit nåt. Förslagsvis Södra Teatern, där jag nästan dog för att den konserten var så bra för typ 3 år sen.
A var också pepp och fick en kompis att lyssna in sig och också bli pepp.
Så var det äntligen dags att köpa biljetter, bara några veckor sedan men när jag står där så hittar inte killen i kassan konserten hur mycket han än knappar på sin dator.
- Näe... säger han, rynkar ögonbrynen mot skärmen och drar sig i getskägget. Vi kan kolla... här... också, fortsätter han koncentrerat.
Ingenting händer. Han hittar inte.
- Men om vi går in på Jóhannssons hemsida då...
Han går in på Jóhannssons hemsida. Och där är den mycket riktigt. På alla hjärtans dag. FÖRRA ÅRET.

Ibland får jag en stark, i grunden skakande, känsla av vill gå hem.

Så det bidde ingen konsert. Eller, det blev det ju. Jag var ju där. Så jag missade inget. Fast vi gjorde det ändå. Och ändå inte. Jag får ont i huvudet av att tänka på det.

Det här är lite av det finaste som finns. Nedanför är en text hämtad från Jóhannssons hemsida om vad det här stycket (och hela albumet) egentligen handlar om. Jag vill grina. Igen.

Fin alla hjärtans dag på er.



"In 1964, a computer - the IBM 1401 Data Processing System - arrived in Iceland, one of the very first computers to be imported into the country. The 1401 has been called the "Model T" of the computer industry - the first affordable, mass produced digital business computer . The chief maintenance engineer for this machine was Jóhann Gunnarsson, my father. A keen musician, he learned of an obscure method of making music on this computer - a purpose for which this business machine was not at all designed. The method was simple. The computer's memory emitted strong electromagnetic waves and by programming the memory in a certain way and by placing a radio receiver next to it, melodies could be coaxed out - captured by the receiver as a delicate, melancholy sine-wave tone.

When the IBM 1401 was taken out of service in 1971, it wasn't simply thrown away like an old refrigerator, but was given a little farewell ceremony, almost a funeral, when its melodies were played for one last time. This "performance" was documented on tape along with recordings of the sound of the machine in operation."

3 kommentarer:

Josefine sa...

Åh nej. Hoppas att det blev en bra kväll ändå. Tack för tipset i alla fall! Nu ska jag verkligen kolla upp Jóhann Jóhannsson.

Kråksång sa...

Man var glad. Man hoppades. Det skulle bli stort. Man fick inget. Det suger.

Sofia sa...

Miss Muffin: IBM 1401 är en sån där skiva som jag avundas dem som får höra den för första gången. Hoppas du gillar :)

Kråkan:


förlåt...