måndag 15 februari 2010

Gammalt groll och det blå skåpet

Eftersom idag är en småsur dag i största allmänhet så kom jag att tänka på gammalt agg när jag var ute och drog vagnen efter mig. Sånt som gjort mig sur och som fortfarande tänder den djävulska flamman (ehm...). Som tex det spontana viktminskningstipset. Eller det här:
En gång i tiden var jag i Grekland mycket. En kväll var vi på en bar i Aten och ägaren bestämde sig för att han ville bjuda på shots. Jag, som är nykterist sen tonåren, tackade så artigt som möjligt nej.
- Jodå, klart du ska ha en shot! tyckte ägaren och viftade med hela armen till den kvinnliga bartendern. Jag förklarade att jag inte drack alkohol och att jag gärna skålade med lite juice eller läsk istället.
- Nähä, utbrast ägaren, men då är det ju på tiden att du får en ordentlig sup då!
Här insåg jag att det skulle bli svårövertalat men jag hade både principer och tålamod. Tyvärr började bartendern flacka stressat med blicken och en tjej i vårt sällskap lutade sig fram och frågade viskande i mitt öra om jag inte bara kunde ta den där shoten iallafall. Ägaren stod lutad över bardisken och pekade med hela handen och höll låda om att nu skulle damen minsann bli bjuden på sprit här! Jag avböjde åter igen men när han först insisterat och sedan ignorerat mig så sa jag till den förvirrade kvinnan bakom baren att hon gärna fick ge mig juice istället. Hon stod helt ambivalent ett ögonblick och stirrade mig i ögonen men när den envise ägaren vände ryggen åt för ett ögonblick slog hon upp vatten i ett shotsglas och skickade över till mig snabbt som ögat.
Här var tydligen inte alls läge att tacka nej. Så när det under högljudda former var dags att höja glasen fick jag se mig (fejkat) besegrad och svepte i mig vad som bjöds. Ägaren var nöjd, skrattade, klappade mig på ryggen.
- Så där ja, så ska det se ut!

Det här gör mig skogstokig fortfarande, trots att det säkert är 6 år sen nu. Vem i helvete var han att tvinga mig att göra avkall på mina principer och den livsstil jag valt, för hans skull, för att vara artig?! Vem var han att respektlöst pissa på mina val och sedan vänta sig tacksamhet för sin "generositet"? Vem var han att ifrågasätta hur jag väljer att leva?
Men det värsta är att så här långt gick det inte för honom. För honom handlade det inte alls om mig eller mina val. Det handlade bara om att han bjöd, hans generositet, hans bar, hans tron. Vem var jag att tacka nej?

Jag tänker på det här ibland och det resulterar för det mesta i att jag formulerar långa utläggningar för mig själv. Så många gånger som jag har stått i duschen och löddrat schampo i håret och skällt ut den där jävla barägaren. Talat om för honom både det ena och det andra, visat vart det blåa förbannade skåpet ska stå.
Jag förstått att det gäller att lära sig det här. Att sluta tänka vem är jag att...?. Att inte fuska för att slippa för att sen vara arg i flera år. Att våga komma med ett skåp under armen. Och att, om man behöver, våga visa vart man tänkt ställa det.

8 kommentarer:

Mathilda sa...

WORD!!!!!!!
Dagens vidomsord!!!!!!
Tack.

Samantha sa...

Varför kommer man alltid med så inihelvetes bra svar till allt så fort chansen att svara är över och förbi?
Man svarar helt okej, och är nöjd med vad man sagt där, men så fort man kommit hem eller var man nu är, så kommer alla briljanta svaren som kan kapa motståndaren vid fotknölarna....
Jag hatar det!

Sofia sa...

Mathilda: Så lite så. Nästa gång jag vågar möblera ska jag också tacka mig :)

Sammi: Vet. Sjukt störigt.

Kråksång sa...

Kan inte hjälpa att fastna på servitrisen som hajade läget och skickade fram en shot med vatten. Mycket kan ju verkligen sägas om den grekiska gästfriheten, om man sett den på lite närmre håll än en och annan charter. Men den servitrisen, henne hade jag velat snacka med. I min fantasi gav du honom fingret, ställde dig upp lagom långsamt och demonstrativt, visade dig huvudet längre än honom, klappade honom på kinden och sa malaka med ett trött lite avmätt tonläge. Vände dig om och gick. Bara så du vet.

Sofia sa...

Kråkan: Just det. Så gjorde jag.

Jonna sa...

Precis! Jag har också såna där agg som kommer upp med jämna mellanrum. En del som sträcker sig så lång tillbaka som tjugo år och som jag tydligen aldrig kan släppa.

Ms Stiffneck sa...

Men för i helvete! Vilken stropp.

Vad arg jag blir!

Sofia sa...

Stiffneck: Jag med, fortfarande åratal senare!