Nu ställer jag mig en avgörande fråga. Varför talar man till mig som om jag vore hjärndöd?Är det så att kvinnor blir lallande airheads så fort bröllop kommer på tal?
Nej, så kan det ju inte vara.
Jag tror mig vara en ganska vanlig person. Tjej men inte prinsessa. Självständig med inte uteslutande. Lagom smart men inte dryg. Ödmjuk men inte mesig. Dålig på att ta kritik. Har humor. Med behov av ett visst mått intellektuell stimulans. Jag tror att de allra flesta är ungefär som jag. Lite mer av det ena, lite mindre av det andra. I stora drag.
200 sidor bröllopstidning och inte på en enda sida känner jag att jag är målgrupp. Vem är det då? Jag menar inte att alla kvinnor som drömmer om spetsprytt sagobröllop är airheads. Men jag tror att andelen kvinnor som drömmer om ett annat bröllop är stor. Tillräckligt stor för att få plats i den brunn av inspiration som både mässa och dessa tidningar är menade att vara.
Jag vägrar tro att det som inspirerar den vanliga intelligenta svenska kvinnan idag är något substanslöst syns-du-inte-finns-du-inte dravel från Hollywoods röda matta. Och det skulle vara uppfriskande om detta media kunde tro mer om sina läsare än så också.
(och var är männen någonstans? var är deras tidning?)
14 kommentarer:
Åh, jag vet inte. Många, många (I min ålder kanske, vilket inte utgör en majoritet av alla brudar och brudgummar där ute) anser, eller i alla fall lever efter att syns-du-inte-finns-du-inte dravel.
Det kanske går bort med ålder och mognad, men... hur mycket skillnad är det på en 20-åring och en 26-åring i Stockholm? Rent generellt alltså. Finns ju alltid undantag.
Var ni också där? På lördagen eller söndagen?
Undrade verkligen också var alla männen höll hus. P var i och för sig hemma han med, bakis och mindre road kan man väl säga. Och visst märktes det att hela mässan var riktad till bruden och inte brudgummen! Bara det faktum att minst två av de tre manliga modellerna ganska garanterat var gay,och att det fanns ett litet bås med herrkläder och ca femtio med brudklänningar och spetsunderkläder. hur ska den "vanliga heteromannen" kunna hitta ett sätt att förhålla sig till hela bröllopsmaskinen då? tyvärr verkar mannen marginaliserats till en liten parentes i svensk bröllopskultur där det viktigaste inte längre verkar vara själva vigsel och löftet och det där basala utan istället klänningen, servetter, blommor och annat (faktiskt) oviktigt.
Har ni satt något datum än förresten?
Noterade du vem som fällde citatet?
Need I say more...
Scorpionen: Man måste ha hopp. Det gååår inte annars. Jag tror ju att DE ALLRA FLESTA är vanligt folk. Det måste det vara.
Hur som, skulle man ju önska att vi lyckades uppfostra ungar som hade större självkänsla än att ramla dit på sånt här skit. För skit är det.
Emelie: Vi var där i söndags, allihop. Och nej, brudgummen kändes mest som välklädd statist. Jag blir liksom argare och argare ju mer jag tänker på det.
Datum är än så länge sommar -11.
Sammi: Jodå, jag gjorde det. Och det är ju så dåligt att man dör. Av alla smarta människor i världen...
Jaa, var på vägen försvann själva iden med att man faktiskt stolt vill fira hur sjukt jävla fantastiskt det är att man är så kär att man vill va me nån jämtjämtjämt? Usch för bröllopstidningar o annat strunt, jag skulle vilja kunna radera allt jag hört om bröllop och se på det med naiva oförstörda ögon!
Hur går det med jordnötssmöret?
En nygift kvinna berättade om sitt bröllopståhej i ett temareportage i DN förra året. Mycket om blommorna, typsnitten, spetsen, besticken, ja du fattar läget. På frågan om hur hon minns eller upplevde sitt bröllop som helhet svarade hon att hon nog tyvärr hade haft lite svårt att släppa taget om detaljer och själva kontrollen (över vad som kom att låta som ett enormt showcase). Hon kände att hon inte riktigt han känna hur det kändes, var inte riktigt "där i stunden", och det tyckte hon var synd, men var ändå nöjd såhär i efterhand. Det fanns ju en riktigt bra bröllopsfotograf på plats. Så det fixade sig.
Jag fattar att man kanske inte kan vara helt "där" en sån dag, det är ett stort ståhej att gänga sig. Men, om man lägger så stor vikt vid showcaset att man inte ens hinner uppleva just den dagen av alla, då kan man ju verkligen undra vad man ska gifta sig för? För att bli en del av ett "perfekt bröllop" någon annan ska gå på?
"(och var är männen någonstans? var är deras tidning?)"
Slitz?
Nora: Sudda bort hela kalaset, det vore nåt! Jag fattar inte hur det kan ha blivit såhär. En hela mässa, tusen tidningar, rubbet. Är det tillgången eller efterfrågan det är fel på??
Och det där med jordnötsmöret. Jag var ju pepp på att göra snickers så som jag fick fina tips och recept på. Så styrde A upp lördagsmiddag. Med Chokladfudgetårta. Sen dess har jordnötsmöret varit ett minne blott.
Men tårtan tar slut ikväll...
Kråkan: Jag blir MÖRKRÄDD, får eksem, vill slåss alt. ha ihjäl. Vilken tur med fotografen då.
Jävla miffo.
(ja, du hör ju. försökte hålla mig på mattan i inläggen. nu sprack det.)
Anonym: Deporterade till Slitz kanske.
För så som det ser ut i tidningarna och på mässan så verkar han inte FÅ vara med ens om han ville. Utom om han råkar vara brudens far.
Jag får utslag och ångestattack av bröllop/bröllopstidningar/mässor/prat och detta trots att jag är gift själv. Jag tror som du, för de allra flesta handlar bröllop om mer än den perfekta klänningen eller hur man viker servetterna till middagen.
Eller gud, jag hoppas det i alla fall.
När vi gifte oss pluggade vi båda två och hushållets totala inkomst per månad låg således på i runda slängar 13500. Så vi skalade bort en hel del. Vi gifte oss i rådhuset, hade "vanliga" kläder på oss, inga ringar (de vi bytte när vi förlovade oss var de som kändes viktiga för oss), åkte kollektivt till festen som vi hade i en föreningslokal i området där vi bodde... osv. Totalt landade kalaset på lite drygt tjugo tusen och då hade vi lagt allt krut på mat och dryck. Det blev en hejdundrande fest.
Med det menar jag absolut inte att jag man måste gifta sig asket style, utan att man ska fundera lite på vad man gör för att det ska vara på ett visst sätt kontra hur man egentligen vill ha det. För vår del underlättade bristen på pengar prioriteringarna, vi var helt enkelt tvungna att fundera på vad vi kunde tänka oss att skippa. Och jag är ändå inte typen som klär i gräddbakelseklänning :)
Johanna: Ja, tillsammans med den hårt marknadsförda avklädda morgongåvan så är väl ångestattacker det minsta man kan få.
Jag hoppas också. Men var är inspirationsmagasinen för oss vanliga hoppfulla mänskor?
Jonna: Låter fantastiskt, tycker jag! Ni gjorde det bästa med det ni hade och kommer alltid att minnas det så. Tänkt när ni sitter på hemmet om hundra år och berättar för barnbarnen om när ni åkte tunnelbana till er egen bröllopsfest, det är alla tiders ju!
Att fundera över vad man vill kontra ska/borde verkar vara ett återkommande tema på sista tiden. Kanske fler skulle må bra av att fundera på ibland :)
Ojojoj så jobbigt. Med allt det där. Vilken jäkla business det är och så många som ska tjäna pengar på att man ska gifta sig. Mycket på grund av sånt här ska vi (när nu det kan tänkas bli) gifta oss i avskildhet, med vigselförrättare, barnen, obligatorsika vittnen (så kanske föräldrarna får närvara), på någon vacker plats. Sedan ha en fest för vänner och familj. Inte en massa folk, prestationskrav/-ångest, utgifter... Skulle inte orka utsätta mig för allt det där.
Jag kom på en sak till: När ni bokar mat/lokal/bil... and so on, säg där det är möjligt att det är för en "familjesammankomst" eller liknande istället för att outa att ni gifter er så kan ni spara några (läs: många) kronor. Det kom vi på efter att ha ringt runt och kollat lokaler, att priset lätt hamnar på det dubbla just för bröllopsfester.
Jonna: Ah... tack för tipset! (stört!)
Skicka en kommentar