Alison Bechdel's "Husfrid"

Har precis läst ut Alison Bechdel's serieroman, eller rättare sagt seriememoar "Husfrid" (med undertiteln "en tragikomisk familjeberättelse). Och jag är förvirrad och lite irriterad.
Det hela handlar om Alison själv, som i sina tonår precis kommit ut som gay, och som förlorar sin pappa i en olycka (självmord?) och upptäcker att han också var gay och vi följer henne då hon letar sig tillbaka genom sitt, sin fars och familjens liv.
Rent estetiskt är romanen helt otroligt fin. Med enkla raka, men väl genomtänkta bildrutor, tar hon oss genom texten såväl som det osagda. Bildspråket är fullt av narrativa detaljer som berikar och överraskar.
Den svart/vit/blå färgskalan är både vacker och vemodig.
Det är i texten problemet ligger. Hon skriver bra, rent tekniskt och i hur hon hanterar de återkommande tidshoppen. Men hon har en fallenhet för svåra ord som gör det hela alldeles för komplicerat. Det är inte ofta jag, i skönlitteratur dvs, måste slå upp ord i ordlistan, men här är det ett så återkommande fenomen att det blir ett irriterande avbrott som eskalerar till en känsla av att författaren kocketterar med sina språkkunskaper. Varför libidinös? Varför inte liderlig? Varför reciprok? Varför inte ömsesidig? Varför lakun? Varför inte lucka? Eller tomrum?
Och så här håller det på. Sida upp och sida ner. Istället för att skapa en flytande smidig text att ta sig fram genom så är den full av uppstoppande farthinder som jag måste klättra över.
Ett annat övergripande tema är den oändliga rad av litterära, dramatiska och mytologiska referenser som följer historien. Till en början är det lite charmig, och mycket påläst, kuriosa men inte heller det här greppet vet några gränser. Allt som händer i historien kan, med lite fantasi och hjälp, få sin parallell dragen i Proust eller Oscar Wilde eller Odyseén. Kanske ligger det hos mig, i min okunskap som blir betungande då jag känner att jag inte kan hänga med i alla referenser. Men å andra sidan vill jag tala om för henne att alla de här ängsliga parallellerna inte behövs. Hennes historia skulle klara sig finfint alldeles själv utan att behöva luta sig mot någon pretentiös litteraturhistorisk vägg.
Men när jag kommer till den bakre pärmens författarpresentation spikar Bechdel igen sin egen kista. Under det allvarliga porträttet lyder texten: "Alison Bechdel (född 1960) började föra journal över sitt liv och har sedan dess varit sitt eget livs arkivarie." Hon har skrivit denna presentation själv. Det måste hon ha. Som minst har hon godkänt den för tryck. Och det är så pretentiöst att jag inte kan ursäkta henne mer. Varenda mänska som har ett fotoalbum i sitt hem är väl sitt eget livs arkivarie. Kom igen, Alison, slappna av. För du är bra. Egentligen.