Om självbild och speglar

Jag skulle vilja veta hur man gör för att veta hur man ser ut. Jag inser lite då och då att jag faktiskt inte vet. När jag ser bilder på mig själv säger jag 8 gånger av 10 "Vad konstig jag ser ut!" varpå A brukar sucka "Du ser ut som du". Och även om jag ibland får en fulchock så såg jag ju bevisligen ut så där åtminstone under ett ögonblick i livet. Och när jag ser en snyggbild tänker jag såklart "Jaa, inte så pjåkigt!".
Samma med själva kroppen. När Knappen precis kommit köpte jag ett par skitsnygga jeans som jag spanat på ganska länge. Efter moget övervägande köpte jag dem i storlek 38 och bestämde att när jag kommit så långt att de sitter bekvämt, då får jag faktiskt nöja mig. Småpojkshöfternas tid är förbi.
Nu är det så beskaffat att de där målbyxorna sitter ganska bra nu. Vilket måste betyda att det hänt saker. Detta bekräftar ju A, men för min del skulle jag lika gärna kunna se ut precis som när vi lämnade bb. Och så här har det nästan alltid varit. Jag har konstanta aha-upplevelser i provrum.
Men nu när jag tänker på det där med ansiktet så har ju A rätt. Han ser inte likadan ut hela tiden, han har tusen olika ansikten, men alla är han och alla är de finaste.
När han provar kläder tex har han alltid en min i ansiktet som aldrig syns annars. Jag är säker på att jag gör samma sak. Och om man inte kan lita på spegeln då har man bara fotografierna kvar. Brutalt ärliga på både gott och ont.
Kanske är det så att man helt enkelt inte ska ge sig på att försöka förstå hur man ser ut.
Jag har inte några direkta issues med mitt utseende, förutom de små obligatoriska störningsmomenten, bara en till synes omättlig nyfikenhet. Projekt: en om dan är fullt av självporträtt. Jag ska sluta leta efter något när jag tar alla bilderna. Jag ska ta dem och tänka "Det där är också jag", och inte försöka sålla fram en bild som representerar mig.

Det blev lite vimsigt nu. Men det är sånt jag tänker på den här morgonen.

Snö och kallt. Mycket kläder. Det gillar jag.