tisdag 12 januari 2010

Om mys, sov och föräldraförvirring

Y berättade för mig idag om när hennes syster och systers man fick sitt första barn. Allt var frid och fröjd och barnalycka. Förutom att hon hade en prenumeration på "Vi föräldrar". Aldrig tvivlade hon så mycket på sin egen kompetens som förälder som de dagar då "Vi föräldrar" damp ner i brevlådan. Tids nog var hennes man vaken nog att se sambandet mellan de där depp-dagarna och tidningens ankomst. Så det var ju bara att säga upp den prenumerationen.

Och jag förstår henne. Jag fick ett provex av den, eller liknande tidning, när Knappen var typ 2 månader. I den fanns en artikel om babymassage och en halvkänd svensk skådis medverkade med fru och bebis, berättade om hur mysigt det var och hur nära de kom varandra och så poserade de tillsammans på softade gosig-naken-bebis-bilder. I reportaget poängterades babymassagens alla fördelar med den intimitet och tillit det skapar, den ro bebisen känner osv osv.
Ungefär här gjorde jag misstag 1.0. Lätt panikslagen övertygade jag mig snabbt om hur jag missunnar Knappen babymassage. Hur jag snuvar honom på både intimitet och tillit. Hur avsaknaden av babymassage kommer att påverka både självkänsla och trygghet. Plötsligt räknades inte vårt sätt att vara nära varandra, vårt sätt att knyta ihop oss till varandra, vårt sätt att visa hur vi känner och att vi alltid ska vara tillsammans.
Och ja, det är smått hysteriskt. Det är överstyr. Men säkert inte helt ovanligt.

Ända sedan graviditeten har jag hört mig själv säga att man ska göra som man känner, gå efter egen känsla. Det är dags att börja leva det jag predikar.

Anledningen till dessa funderingar är föräldragrupp med tema sömn igår. Sovträningsmetoder som alla inbegriper att bebis, ensam i sängen, får skrika tills han inte orkar längre.
Och jag förstår att det är effektivt, om man är tuff nog. Och kanske kommer jag också dit en dag men igår skapade hela mötet bara ångest hos mig. Det enda jag kunde tänka var att jag inte kan förmå mig att kommunicera till honom att jag inte kommer när han ropar.
När jag åkte därifrån hade jag tappat konceptet totalt. Framför mig låg det stora svarta berget sovträning som ett oundvikligt krig och som vapen hade jag pest eller kolera.
Ett långt samtal med Y och ett långt kvällssnack med A senare, är jag tillbaka på banan igen.
Gå-efter-egen-känsla-banan.
1: Som barnmorskan faktiskt sa: Tips, trix och metoder förutsätter att man finner sin dagssituation problematisk och vill förändring. Det gör inte jag.
2: Vem vet vad som händer. Knappen har ändrat sina rutiner alldeles själv förut, varför inte igen.
3: Jag vill inte leva med ett svart berg i horisonten, så det tänker jag inte göra. Vi ska göra som käns rätt, även om det innebär sova samma säng i flera år eller amma hela natten.
4: Jag måste få in i huvudet att vi bestämmer. Inga böcker, tv-program eller förstå-sig-på'are.

Så. Nu har jag tagit ännu en omväg in i förvirringsträsket och kommit tillbaka igen. Inte den sista med säkerhet. Men en som gett lite kött på självförtroendebenet.

Nu har Knappen vaknat. Jag hör hur han pratar med lampan inne i sovrummet. Han ska få, inte babymassage, men något mycket bättre; mammagos.

13 kommentarer:

Miss Muffin sa...

Word! Så jävla bra skrivet! Exakt som det känns. Fy fan för föräldratidningar och oönskade råd hit och dit som får en att känna sig misslyckad. Jag undviker allt det där så långt jag kan. Ber om råd när jag behöver. Lyssnar inte så mycket när folk talar om för mig hur jag egentligen borde göra.

LillaGrå sa...

Oj så bra inlägg! Ska kommentera lite mer sen, har för bråttom och är för splittrad nu. Men bra skrivet!

Johanna sa...

Åh, det där med sömn! På föräldragruppen fick jag alltid känslan av att man inte får göra FEL. Om man gjorde fel skulle ungen ALDRIG sova (eller äta, eller bajsa eller vad det nu var frågan om) någonsin i hela sitt liv!

Tycker ofta att man i samtal kring barn utgår ifrån att barn inte kommer in i världen med egna önskningar. Att dom är helt tomma ark som ska PRÄGLAS.

Just nu vill min dotter sova nära, nära i våran säng. Hon vill uppenbarligen ha den närheten och vem är jag att inte låta henne få det?

Klokt inlägg!

Sofia sa...

Miss Muffin: Bra taktik. Jag vill ha sån. Men ibland är jag bara för mesig och faller in i nåt sketet man-ska-lyssna-på-vetenskapen/erfarenheten istället för att lyssna på mig själv, eller Knappen.

Lilla Grå: Ja, gör det! Har tänkt jättemycket på det du skrev om er sovträning!

Johanna: Verkligen! Både nu med sömnen och när det gällde napp kontra ingen napp så hade jag en känsla av det var livsavgörande beslut som skulle tas och jag skulle vara beredd på att det kom med ett pris...

Precis vad Y sa till mig under vårt samtal! "Barn är ju inte en konstant som ska valsas in i en vuxen ram. Han UTVECKLAS ju alldeles av sig själv!"

Och precis! Så klokt! (och helt galet att det är den inställningen man får LETA efter!)

LillaGrå sa...

Nu så. I fred med mina tankar. Förbered dig för längsta kommentaren ever. Ladda med snacks och sätt dig tillrätta ;)

Visst är det så att när man läser en massa så får man väldigt lätt en känsla av otillräcklighet, eller att det finns en mall som man ska följa och gör man inte det blir det fel. Man blir så himla lätt pressad i sitt föräldraskap för det är klart att man vill vara världens bästa förälder! När jag hade det tufft som ensamstående mamma till I var det någon klok som sade att "du är ju världens bästa förälder. För I är du världens bästa". Det är något jag har försökt ta till mig. Man är faktiskt världens bästa mamma/pappa för just sitt barn så länge man älskar det, tar hand om det och gör vad man kan/vill/har förutsättningar för att göra.

Dessa tidningar, jämförandet med andra föräldrar, vissa bvc, många böcker gör inget annat än sänker självkänslan i föräldraskapet och får en att känna sig otillräcklig. Eller, det är i alla fall lätt hänt, särskilt med första barnet.

I slutändan är det ändå din känsla för ditt barn som är det rätta för just er. Ingen annans (känsla).

Så. Sovträning då. Har (tyvärr) en viss erfarenhet i området med två barn som har velat äta ungefär jämt på nätterna.
Som jag har känt det nu med V så har det hittills inte varit något större problem. Har han velat äta ofta, okej, då har han fått det. Tänkt att det kanske ändras snart. Har också känt att han har varit så liten för att "bråka" med. Till slut nådde jag dock en gräns när jag märkte att vaknandet skedde oftare och oftare och att det inte längre var äta lite och somna om för att sedan sova ett par, tre, fyra timmar. Han vaknade efter en kort stund igen, utan att vilja äta, utan att vilja sova bredvid. Så dags då för sovträning.

Jag har inte fixat en sån där "gå ut ur rummet - metod", utan jag har suttit vid hans säng, lagt honom ned när han vill sätta och ställa sig upp, jag har funnits där, en hand på ryggen/sidan som håller emot men inte håller fast, jag har hjälpt honom att hitta tummen. Jag har velat visa honom lugnt och kärleksfullt men fast och stadigt att jag finns där men nu ska du sova.

Innan man börjar någon slags "sovmetod" (hjälp till att sova själv vill jag kalla det) så bör man vara övertygad om vad man vill, se målet klart och tydligt, vara lugn och konsekvent. Tycker jag. Är man inte less på hur man har det, tycker man inte att det är värt det, är man inte beredd på att stå pall för protester tycker jag inte att man ska börja något liknande. För det är tufft. Men sen blir det ju bra, och det är det man får tänka på hela tiden.

Och nu låter jag som någon mästrande "jag vet allt-tant". Så är det inte, utan såhär har det varit för mig och mina barn.

Jaaa, det blev långt. Världens längsta kommentar.

Sofia sa...

Lilla Grå: Inte alls mästrande, du HAR ju faktiskt gjort det här.

Stanna kvar i rummet-metoden är den enda jag skulle klara OM jag skulle börja med nåt.

Jag tycker om hur du beskriver hur du gör. V känns viktigast. Och det var nog det som verkligen fattades för mig under föräldragrupp-samtalet. Det var hela tiden fråga om vad VI kände, att barnet skulle ligga ensamt och skrika (i "grymma metoden" tex) det viftades bort som ingen fara medan tips gavs om att lägga sig i en annan del av huset med öronploppar till de vuxna.
Det blev bakvänt för mig.

Då kan jag förstå din teknik, då du visar V hela tiden att du är där.

Det konstigaste med hela diskussionen, (och de flesta andra diskussioner om barn) är att det i gruppen fanns en mamma vars barn sov typ 10 timmar per natt utan att vakna, i egen säng, och hade så gjort sen hon var 1 månad och den mamman berättade det lite ursäktande och sa "jag har inte vågat säga det förut".
Typiskt! Samma med förlossningshistorier, de tjejer som haft bra/lätta förlossningar vågar typ inte berätta det utan skäms nästan för att ha vadå? kommit lindrigt undan? Det är bananas!
Good for you! säger jag. Fan va skönt!
Jag blir less. Ska man inte få berätta bara för att man inte har en mardröm att redovisa?!

Det var ju något helt annat men jag fick upp ångan...

Tack för din kommentar, Lilla Grå, kämpa på :)

Mathilda sa...

jag kan inte mer än instämma den här diskussionen!
Så jävla less på att folk ska komma med sitt långa beniga pekfinger o säga till hur man ska göra si o göra så!!! Med första barnet var mitt självförtroende som mamma obefintligt, jag grina för minsta lilla o tyckte att jag var sämst i hela världen på allt, iom att alla kom o berättade hur fan man ska göra allt. Med tiden bestämde vi att nä nu fasiken får det vara nog, han mår bra, vi är bra. Nu gör vi som vi tycker funkar! Du och jag har väldigt lika tankat vad gäller barnasynen om man ska kalla det så. Med Ella så hade vi skapat muren, och bestämt oss att vi gör rätt. O det funkar....tills dom där sabla rubrikerna o tidningarna syns för mig....eller programmen...eller folk i närheten kommer lite för nära o tränger sig på; då faller jag ett steg tillbaka men inte så mkt att jag inte kan smälla bort det!

Varför ska man skämmas över sin föräldraroll o hålla på o jämföra sig med alla andra hela tiden!!?
Mår barnen bra, mår mamma/pappa bra, finns kärlek så är det väl bra, eller?
Sånt här blir jag gaaalen på....

Sofia sa...

Mathilda: I hear ya.
Jag tycker ni verkar ha gjort ett alldeles förträffligt jobb med era små grisar!
Borde finnas en föräldrakurs under graviditeten bara för att självförtroende-peppa nya blivande föräldrar. Som efter profylaxkursen, då var vi helt övertygade om att vi skulle klara förlossningen som en dans. Jobbigt och stökigt, visst, men inget problem. Tänk om man kunde känna så med resten också!

Samantha sa...

Knappen har världens coolaste mamma. Pappa också för den delen. Det bäddar för den grymmaste Nisse i stan - The Button.

Dessutom är nog mammagos mycket viktigare, och mysigare, än nån mesig massage.

Och när kom ens turning point i livet där man trodde och tog till/åt sig det som tidningarna hade att säga? Och dessutom så till den grad att man tvivlar på sig själv.

Sofia sa...

Sammi: Tack fina du :)

24 augusti kom den. Turning point. Hur tuff jag än tycker att jag är, så kom den då. Men ut igen ska den!

kram

mathilda sa...

man ska banne mig lita på sin magkänsla o inget annat...o vill man ha tips o råd så frågar man nån man litar på som inte sätter en på skämmas-stolen med struten på huvve!

Ni e så goa o fina människor ni två så Nisse kommer få ett fint och kärleksfullt liv!
Pussa från faster!

Sofia sa...

Mathilda: Ja jävlar det ska han banne mig få!

Anonym sa...

Ojojojoj...!! - utan babysmassage, ingen babysim, inget professionellt handlett expertgosande? Inga "att-somna-effektivt"-övningar? Inget babyteroteriserande? Inga "1:a-gångsföräldrarnas handbok, steg 1-20 i gott föräldraskap, av Socialstyrelsen?
_______

Hwadfalls!, jag ringer "nämnden" (som Matilda alltid sa som liten..). Jeesuz..!! Nisse kommer att bli kriminell, en utslagen individ på parkbänkar eller i Stadsmissionens omsorg, en spillra som med darrande röst hos Terapeuten viskar..."mina föräldrar, ja... de visste väl inte bätte därute i obygden och ödemarken i Salt-Lake...".. Trist att se. Brrr...
____

För övrigt har under alla tider folk lyckats bli godhjärtade och fina vuxna, utan detta geschäft av ångestskapande "gör-rätt, gör såhär"-media, som i Jantelagens och Folkhemmets Sverige är så lättsålt (-köpt), eftersom vår kultur omfattar alltför stor auktoritetstro (märkligt att också media numer upplevs som just DET..)och svag "vi-känsla" - i betydelsen vi-vill-inte-avvika-för-mycket. Mainstream-paradigmen, där vi TROR att alla andra gör-si-eller-så, när det snarare är så att majoriteten inte vet (heller) och har samma ångest. Alltså försöker vi följa(?) en mainstream som inte är main. Eller ens stream. Hahaha..

DET GER SIG. Alltid. Bara man älskar, och det gör man. Ovillkorligt dessutom. Till skillnad från den man får barnet med...

Lev som vanligt, låt kidsen vara med i livet - inte ändra på det. (det ändras ju automatiskt ändå, genom andra prioriteringar och annan livssyn, kanske biokemiskt?).

Vänta bara till dagis... då Ni skal konfronteras med andra föräldrar och deras "drömbilder" (författade av Föräldramedia och/eller pedagoger..?)..av hur livet nu skall formas vidare. Allt från Lilla Nobelprisskolan till lek-med-kottar-och-ät-morotsblast...
/lb