Det var som att det fanns en sådan rädsla inför att tycka/vara "normativ" att man kunde gå till vilka extremer som helst bara för att slippa.
Jag gillar att diska fast jag är tjej. Okej. Om rosa och blått är alternativen till Knappen, köper jag ibland rosa, ibland blått. Oftast rosa dock eftersom det är just här min egen lilla genuspanik sätter in. Okej. A lagar nästan all mat hemma, är inte det jämställt bara för att han gillar det?
Om Knappen vill åka till Ryssland för att dansa balett när han blir större (så som A var snubblande nära att göra som liten) så okej. Om han vill spela hockey, åka skate, fotboll. Okej.
Jag försöker att inte applicera någon tankemall för hur det borde se ut, eller någon mall för hur man undviker borde. Jag tror att vi är ganska bra på det här. Vi är ganska bra på att se varandra för vad vi är. Nu ska jag bara lita på att vi kan förmedla det till Knappen också.
A's kursare Emelie summerade det hela på ett fantastiskt sätt med sin Välkommen-Knappen-present som hon gjort själv. Jag tänker på den ofta ofta och tror jag ska rama in den och sätta upp den på väggen. Så man alltid kommer ihåg att man får vara precis som man vill:
(Åh vad jag önskar att ni kunde höra A's pågående osande svada om varför folk som Annika Marklund får betalt för att blogga om sitt kökskakel!
Red. gör det här)
7 kommentarer:
Det viktigaste är väl att man är medveten. Det är verkligen inte alla föräldrar som är. Knappen har alla förutsättningar att hitta sin grej!
Hur man än vrider och vänder på det - givet att man undviker nihillism - så är ju alla typer av värdegrunder normativa. Att fokuser på att inte tänka i termer av "bör" är i själva verket normativt likaså. Det blir ett cirkel-argument på meta-nivå, och huruvida det är en "bättre" utgångspunkt än den genusnormerande dikursen är väl egentligen omöjligt att a priori uppskatta. Man får försöka så gott man kan och hoppas på det bästa, och om det skiter sig så kan man alltid skylla på hur världen såg ut under 00-talet. Såsom våra föräldrar alltid lyckas skylla på rådande konsensus och kultur under våra första år, istället för att ta ansvar för att man själv underkastar sig en norm/diskurs om hur genus och socialisering hänger och bör hänga ihop.
Frida Gro: Så sant, så sant. Bra att minnas.
Idfalk: Tur att vi inte är speciellt rädda för det normativa, snarare tvärtom kanske.
På vilket sätt skyller våra föräldrar ifrån sig, menar du? I fråga om barn eller i det stora hela?
Snelck.
"genusnormerande dikursen är ....att a priori uppskatta..."
(Hmm, "dikursen", givet den nya familjeordningen..?... även om jag anar att "diskurs" var tanken..)
Ett tag var jag lite vilsen där, och trodde att det var Kultur-tuben jag läste...( :) ) Saknar dock uttryck som
"paradigm", "kontext","sublim","heteronormativism" m.fl för att det skall bli helt fullödigt. Hi hi hi...
Och folk (en del, några..) muttrar om att jag! gör sematiska krumsprång ibland...
Jag skall nog spara ned: "Såsom våra föräldrar alltid lyckas skylla på rådande konsensus och kultur under våra första år, istället för att ta ansvar..."
- och fråga Lille Nils 2032 om han (själv)tror/uppfattar att han har präglats i någon, icke nödvändigtvis medveten, riktning?
Vi är alla idealister i begynnelsen, Idfalk... Gott så.
(lb)
Haha! Rolig text. Jag skriver under på allt.
Kulturkoftan: Those were the days ;)
Skicka en kommentar