Axelgnuff

För en massa år sen gick jag på teaterskola en termin. Inom ramarna för improvisation och teaterlek gjorde vi alla mjukisbyxklädda tillitsövningar man kan tänka sig, bära runt varandra på axlarna, falla fritt bakåt och sånt. De flesta av de här lekarna syftade till att bryta ner den censur man automatiskt utsätter sig själv för. Att våga släppa hämningar och låta alla impulser komma ut hur fåniga eller knäppa de än är. Och det är förvånansvärt befriande att göra.

A lever i en verbal version av detta tillstånd. Han öppnar helt enkelt munnen och det som kommer ut kommer ut, vare sig det går att förstå eller inte. Vidöppen och helt befriad från filter. Jag avundas honom. Exempel:

Jag: Vad ska vi äta till middag?
A: Flugeltaft.

Och så flackar han med blicken en gång och ser lite förvånad och förvirrad ut för en sekund.

Imorse bad jag att han skulle visa mig hur den nya elektroniken fungerar.
A: I will show you nothing until you obey the truth.

Det var strax efter att han tittat upp från sin frukost, något bekymrad.
-Pynta mig i fläsk.

Det här har eskalerat den senaste tiden. När jag tänker närmre på det så är det sen han började på statsvet. på universitetet, och sen makroekonomikursen i synnerhet. Det kan vara någon sorts ventil... Jag är något på spåret.