A ser Avatar

Igår var A på premiären av Avatar. Det var också första gången vi fick säga vi fick ingen barnvakt så jag och Knappen hängde hemma. A har följt James Camerons arbete med Avatar sen 90-talet någon gång så att den var färdig och skulle gå upp på bio har legat som en emotsedd högtid i vår tillvaro. En vägbula var trailern som vi under högtidliga former såg på nätet för ett tag sen, förväntningarna grusades något och frågorna hopade sig.
Så, igår kväll, ringer han på vägen hem efter bion och det är inte många gånger under vårt förhållande jag hört honom så rörd och uppfylld och lycklig. Att filmen rent tekniskt skulle vara revolutionerande visste vi men hur och om det skulle översättas ut i salongen återstod ju att se.
Utan att försöka ge mig på A's upplevelse för mycket (kanske vill han berätta för er själv någon dag?) så hade han varit någon annanstans och kommit tillbaka. Att ha upplevt något verkade vara ett alldeles för luddigt och vagt begrepp. Han hade varit utom och bortom.
Jag kan inte se filmen fort nog. Jag vill känna det som fanns i hans ögon när han kom hem.
Det kan låta stort för en film, men tänk bort allt du tror du vet om 3D och den slöja av sci-fi det har och tänk dig istället att det händer här, framför dina ögon, som genom dina egna ögon. Att vara i, inte fuska sig in.
Typ. Jag vet ju inte. Än. Men jag såg A när han kom hem. Och det var något helt annat.