En röd fin snigeldag

Ibland kommer dagar då det känns som att alla lever med fartvinden i håret på väg till det ena spännande upptåget efter det andra, medan jag rör mig i snigelfart någonstans i världens periferi. Det är ju oundvikligt kan jag tänka mig, och det behöver inte heller vara en dålig sak även om det kan låta så.
Idag var det lite så. Då tog jag på mig A´s röda brallor och gick ut i frosten. Ute tänkte jag att det här hörnet av världen är ju faktiskt precis där jag vill vara. Lite mer sjöbris än fartvind. Eller skogssus. Här hör jag mina skor mot marken även utan klack. Här kan jag dricka ett äpple ur glas med handen mot samma träd frukten kom ifrån. Här är det tyst om inte jag väljer annat.

Här är några saker jag såg:


Det är nåt visst med den här stegen. Imorgon ska jag ta med braiga kameran att fota den med istället.



Det är tur att det är ordentligt skyltat här, så man vet vad man har.



Sen fotade jag alla röda saker som kom i min väg, det var mest bär. Och lite sånt här:



Nu känner jag mig jättedum som inte tog upp den när jag gick därifrån. Varför gjorde jag inte det? Det ska jag göra imorgon.

Ja. Så är det. I det här hörnet.