Avatar väcker gammal kärlek

Sofia är kvar. Äpplet är kvar.
Avatar. Jag grinade säkert en fjärdedel av filmen. Jag är ingen sci-fi-tittare, däremot en bättre serie-läsare och äntligen kände jag i biosalongen som jag kan känna när jag läser en riktigt bra serie. Det var så...fint. Jag fick vara lite där, på Pandora, när det var riktigt riktigt tyst runt omkring kunde jag också varit en avatar som tjuvkikade bakom en självlysande vänligt sinnad buske.

Sen jag var 10 ungefär har jag läst Elfquest, en serie om ett alverfolk som lever i skogen i fullkomlig harmoni med naturen, rider på vargar, tankeläser, jagar, älskar och existerar bara i nuet. Det är den oövervinnerliga kärleken och hängivenheten till sin flock, det intima bandet till djur och natur, den hårfina men avgörande gränsen mellan individen i gruppen och gruppen inuti individen, som fått mig att älska serien sedan jag var liten. Det är samma kärlek nu som då.
Och det är just den här strängen i mig som Avatar spelar på. Historierna har flera likheter och när jag ser Avatar känns det som att jag också äntligen får se en liten bit av Elfquest's World of two moons. Något jag drömt om sen lågstadiet.

Här är han. Cutter. Chief of the Wolfriders. Min första kärlek.

Här är han igen. På mig, många år senare. Så mycket har jag längtat dit.

Avatar var sjukt fin. Den kritik jag i ögonvrån fångat upp om en sliten, nästan klichéartad kärlekshistoria osv, den slänger jag i soporna. Avatar (i 3D så klart) är rak, okomplicerad och får mig att gråta, skratta och känna mig lite rikare.