På jobbet har jag flera gånger träffat folk som inte velat låta sina barn läsa Astrid Lindgren pga de värderingar de här föräldrarna tycker att hon förmedlar. Pippi är materialist, dessutom rik och köper sig sina vänner med saker. Jag har alltid tyckt att det är att överreagera och övertolka, jag läste Astrid och så himla galet ställt blev det ju inte varken med värdegrunder eller världsbild.
Men nu sitter jag här och kollar på Emil i Lönneberga och blir fly förbannad.
Jävla Krösa-Maja! Vem är hon att ränna runt hela byn och redovisa en lillkilles pojkstreck som om det var svartkonster han höll på med? Och vilken jävla by, full med vuxna människor, samlar in pengar för att ge till en mamma så att hon ska kunna skicka iväg sin lille son ensam till Amerikat, så att alla ska slippa honom. Och att ha en familjesituation där varje hyss, som ju dessutom oftast är misstag eller välmenade saker gone bad, leder till att mamma sliter tag i ungen för att i full karriär få honom så långt från pappa som möjligt!
Är det inte lite stört? Eller har jag bara tagit plats i mina gamla kritiska kunders skor?
(Och då har jag inte ens kommit fram till mitt stora hat-objekt: den snuskigt självgoda Madicken...)
Det onda barnet som förtjänar att skeppas iväg till Amerikat.
6 kommentarer:
Jag har funderat lite i samma banor, men kommit fram till att min unge nog inte kommer ta skada av att kolla på Emil (förutom alla de hjärnskador hon ådrar sig av att övehuvudtaget se rörlig bild före två års ålder, hujedamig). Mest för att jag själv gillar Emil och kommer vilja se det tillsammans med henne för att ha en ursäkt att kolla själv, men också för att jag får känslan av att Astrid är, och tittaren förväntas vara, på Emils sida. Man kan ju också se det som ett dokument över forna tiders barnuppfostran och ta ett snack om hur det var förr och hur vissa vuxna fortfarande tror att det är.
Jag är nog förresten rörigast i Sverige när jag kommenterar. Hoppas du hängde med ändå.
man får en känsla av att du reagerar precis som Astrid vill...men va faan håller vuxenvärlden på med?!!!
Jag känner mig i ju för sig inte så pajad efter att ha sett Lindgren när jag var liten, inte heller varit i behov av att få något förklarat för mig. Det känns bara konstigt att nu plötsligt se på tex Emil och bli förbannad! Det är inte du som är rörig, det är hela grejen!
Å ena sidan tar de väl inte skada av att se på det, å andra sidan vill jag inte att Knappen ska se på barnprogram som jag sen måste förklara en massa kring för att han inte ska få en skev uppfattning om saker och ting. Men det är ju motsägelsefullt eftersom jag inte anser mig ha en skev uppfattning och jag har ju också sett Emil...
Äsch, va svårt det blev! (vilket i ju för sig är ett vanligt tillstånd sen bebis :)
Sakletare, saker, saker.... kappsäck med guldpengar... egen vill, häst vid 10 bast...en stekare redan på 60-talet. Filmen "Tillsammans" sammanfattar konflikten lysande....
Å tredje sidan så har jag aldrig träffat föräldrar som låtit sina barn kolla och sen ångrat det. Förutom den unge som hade plockat upp en svordom ur någon av filmerna som den sedan skanderade i tid och otid...
Men det är väl inte värre än när lillebrors son hade sin ropa-Bajs!-period när han var typ 2...
Och apropå "vad håller vuxenvärlden på med?!"; det kan man ju fråga sig men så kan det ju inte vara heller, att vi förmedlar att i vuxenvärlden där kan mobben gå ihop för att skicka en enstaka unge åt fanders, där får barn skit för allt de gör , välmenat eller inte osv osv, i syftet att för barnen belysa alla de fulaste bitarna av vuxenvärlden. Så här jävligt kan det va, bara så du vet och ja, det är förjävla dåligt.
Nu har väl hela den här grejen kanske dragits till sin spets och ur kontext. Men intressant är det.
Skicka en kommentar