Sofia på ärten

"Hej gubben!" sa A när snickaren ringde häromdagen. Mysigare bygge har världen sällan skådat.

Jag snarkar tydligen. A har sagt det förut men under senaste veckan ska det ha tagit ytterligare propotioner. Jag fick, vad jag är rädd var en ganska bra, imitation av fenomenet idag. Rytmiskt, långdraget var ord som användes.
Mamma snarkar också och eftersom hon saknar dörr till sitt sovrum och A är den som somnar sist av oss så blir han vår gemensamma publik. Jag står för rytmiken, mamma för basgången. Enligt uppgift.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Eller förneka. Det är otroligt svårt att ta in att jag gör saker som både låter och påverkar andra utan att ens vara medveten om det.
Eller rättare sagt; det är otroligt svårt att ta in att den där softade tyst snusande prinsessan, om vars existens jag varit dödligt övertygad, knappast har några likheter med verkligheten.
Blast!