Soffliv

Lite som att backpack'a, den här exilen. Eftersom mor min är en utomordentligt ordningssam person gör jag mitt bästa för att hålla våra saker på en begränsad och angiven plats. Men hur vi än gör, så är problematiken densamma som hemma. Våra strumpor sprider sig som eksem över golvet. Som om de hade eget liv och bara var ett väldigt långsamt släkte, så att de ser ut att ligga stilla men under obevakade stunder har de ändå lyckats ta sig halvvägs över vardagsrummet. Och jag efter med håv och väska (läs: garderob).
Gott är att jag lyckats läsa lite, så "Vi, de drunknade" kan vara utläst någon gång innan året är slut.
Annars ligger bygget tryggt i vår nya favoritperson Sebbes händer. Det är något väldigt lugnande över hela kaffe/bulle-redigheten, en-fika-på-eftermiddan-så-blir-gubbarna-glada grejen.
En vecka till, så är vi på banan igen.