Någonstans i huset tickar två klockor. Den ena, med den gungande alpflickan misstänker jag, har lagt sig till med ytterligare ett ljud. Efter var 4e tick klickar den till som om någonting hakar upp sig och lossnar igen. När jag först upptäcker klockornas gemensamma tickande och det andra lilla ljudet så stannar allt annat upp. Ni har säkert varit med om det. Som liten, liten musik. Efter en stund, men så långsamt att det knappt märks, börjar de falla ur rytm. Den andra klockan är kvävd i en flyttkartong, och säkert inte av en kvalité som ska överleva en flytts drunkningsdöd.
Det blåser, viner runt knutarna och det får mig vilja sitta kvar på den här stolen, i just det här hörnet och bara glo på kattspåret i snön över den annars orörda bergsknallen. Det är just nu jag måste sitta stilla för att hålla kvar den här stunden. Stänger jag av telefonen, sträcker jag mig efter koppen så är det över, så flyktig är den. Den finns bara just för att den när som helst kan försvinna.

Det är någonting med James Jean´s konstverk "Maze" som snuddar vid den här känslan;
det finns inga sådana dagar, bara sådana ögonblick.