plums

Läste "Dykaren som exploderade" för ett tag sen och har inte kunnat släppa den riktigt. Boken handlar om de djuphavsdykare som på 60-talet med liv och hälsa som insats arbetade för den nyfödda och snabbväxande norska oljeindustrin. Pionjärer som de var, fungerade de både som arbetskraft på havsbotten såväl som försökskaniner för dykarvetenskapen.
Boken följer framförallt två dykare som efter ett 10-tal år in i dykkarriären tvingas sluta och hitta en ny bana i livet, när plötsligt minne och nervsystem börjar krascha ur. Mardrömmar, djupa depressioner, dödsångest, you name it, och plötsligt är det vanliga livet alldeles för svårt att leva.
Det är nåt med ensamheten på botten, dykarklockan, litenhet och trots. Det går inte att föreställa sig, och ändå, om man någon gång varit rädd att inte få luft, en liten liten aning.
Åh fy fan. Fyy faan.
Var bara tvungen att säga det. Usch. Oemotståndligt usch.