A kodak kodak-moment

Ikea, den svenska stoltheten som vi älskar att förakta. Vi ska skaffa nytt kök, och även om jag inte sett det än, även om det än så länge bara finns i tanken, så älskar jag det, och i den här kärleken får även ett stort bultande Ikea-hjärta plats.
En gång tidigare har jag renoverat kök, en bra mycket dyrare och "finare" historia än det som komma skall, och jag fick ta mig tusan styra hela skiten själv. De hantverkare jag hade, med så gedigen och ofelbar erfarenhet, visade sig ha stora problem att manövrera en måttstock och hålla ett par siffror i minnet så jag fick helt sonika kliva in och göra om hela planeringsjobbet, så att bordet så att säga var färdigdukat när det var dags att börja skruva. (Hade dessutom slutresultatet sett ut ens i närheten av ett ikea-kök hade jag varit glad...)
På Ikea planerar man själv, men man blir tilldelad en dator, en kopp kaffe och en kunnig och leende person som pedagogiskt och med varsam hand tar rodret om så behövs och annars står bakom och låter oss pussla bäst vi vill. Sen får man gå runt och klämma och känna om man vill, äta lite lunch, komma tillbaka. Så fint.
Hur som. I restaurangen möts vi av en skock japanska turister med hello kitty öronmuffar på huvudet och kameror i högsta hugg. Vad fotar dem? Jo, i kassakön står en svennepappa och ska precis betala och framför sig har han en sån där liten vagn i tre våningar för brickor och på varje bricka en portion Ikea-köttbullar.
Jag önskar så att jag kunde få vara japan för ett ögonblick i just den situationen. Det måste ju vara som att möta essensen av sina föreställningar? (eller är det bara svenskens föreställningar om turistens föreställningar?) Sverige, kylan, Ikea, serveringen en enda snitslad bana, bricka här mat här sallad här betala här kaffe här barnhörna med micro här. Och en pappa med ett köttbulletorn på hjul på väg till en drös snoriga ungar med äppelkinder.
Ikea är grymt. Varken mer eller mindre, fulare eller vackrare, men Ikea är grymt.