Every time I think I´m going to wake up back in the djungle.

Precis innan jag somnade härom kvällen, var det sista jag hörde att A zappade ute i soffan och landade på öppningsscenen i Apocalypse Now. Sen dess har jag haft Martin Sheens raspiga släpande röst i huvudet. Every minute I stay in this room I get weaker. Och så lite rosafärgad rök som drar tätt över floden genom täta fuktiga grenar, en död hundvalp och en tystnad som är alldeles för tyst. Vid ett eller annat tillfälle har man satt sig ner, slängt på Apocalypse Now och aldrig varit samma person igen. Lite i överkant kanske, men nånting är det, nåt som alltid kommer att börja krypa under skinnet och gör att man med skräckblandad förtjusning känner sig törstig.
Är det verkligen sound methods?