Mörker får en helt ny innebörd här ute. Jag är mörkrädd och det är dags att sluta vara det. Det blir kolsvart utanför fönstret på kvällen, som en ridå, en vägg av olja. Man får påminna sig själv om att världen fortfarande finns kvar där ute. Nånstans.
En människa måste ju kunna gå ut och kissa bakom en gran utan att få hjärtstillestånd. Grannens vindspel låter inte lika mysigt insvept i kolmörker. Grindens gnissel inte lika hemtrevligt. Rådjuren skäller inte för att kommunicera med varandra. Vinden i gräset, grenar mot glas.
A gillar skräckfilm. Jag vill helst dö. Ibland går det bra, ibland är jag tuff, andra kvällar har jag alldeles egen skräckfilm precis utanför dörren.
Jag får luta mig mot att jag en dag blir stor, och då är man inte rädd mer. Hoppas jag.
1 kommentar:
Med tiden blir det så som att när du går ut genom dörren till den där skräckfilmen då är du en del av Alltet, skräcken, rymden när du ser på månen då är du en bricka i det stora spelet och finner tryggheten, utan att vara ängslig för mörker. Jag känner igen vad du skriver men har med tiden kommit över en hel del, det blir bara bättre och bättre, jag finns hos dig Lilla Hjärtat.
Skicka en kommentar