På ett helt annat sätt än i stan visade det sig. I stan är det mesta fasader. Gata och fasad, högt hus, högre än blickfånget. Så när snön tillslut faller lägger den sig bara över en del av världen. Med så lite gata mot så mycket fasad blir snön bara ett nytt inlägg, i en i övrigt igenkännbar bild.
Här hände något helt annat. Inget är sig likt. Det är något med perspektivet, att jag ser långt, och ser olika saker vart jag än vänder mig, inga hus som skär av blicken, bara träd, och bakom trädet en liten kulle, grannens beskurna björkar, en buske strax framför bonzai-eken, en övervuxen och vissnad rabatt. Och idag är allt så olikt igår, över en natt har hela världen målats om.
Det låter som att jag aldrig sett snö utanför stan, men det är inte det. Det är repetitionen, att gå ut varje dag, kissa bakom samma gran, glo upp för den där omöjligt höga tallens stam. Inte som något slags kuriosa på landstället, inga charmiga detaljer att turista bland, utan alltid, ur, skur, rain or shine.
Men det finns en sak jag älskade med snö i stan, och det var just fasaderna. När den första snön, med stora lätta flingor, drar in mellan husen och den där vinröda väggen på andra sidan gatan fick snön att verka levande, som om den medvetet belägrade stan, som om vi bara var storögda barn i diket som ser karnevaltåget dra förbi med sina lockande färggranna vagnar.
Vi slutar aldrig förundras över årstiderna, ljuset på sommaren, mörkret på vintern, vi slutar aldrig prata om det, känna det. Och det är det bästa av allt, därför vill jag aldrig bo någon annanstans.
Beställde Hellboy vol 2 idag. Oh yeah.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar