Försöker serie-nörda.

I ett konstant tillstånd av förnekelse ser jag mig själv som en serie-person. En sån som plöjer Sons of Anarchy och predikar The Wire med gnistrande ögon, som gråter, skriker, skrattar, vrider mig i plågor tillsammans med fiktiva karaktärer som för mig är tillräckligt verkliga för att av misstag råka duka fram ett par tallrikar för mycket vid middagsbordet. Sån är jag. Så rik.

Sanningen är att jag nästan inte sett klart en enda serie sen Lost gick på tv. Jo, The Killing tog jag mig igenom i ett utslag av överraskande hängivelse. Och för en massa år sen såg jag den riktigt bra första och den inte lika bra andra säsongen av Carnivale. The Wire, som jag verkligen ansträngde mig med, ebbade ut och försvann någonstans strax efter första säsongen.

Så i ännu ett anfall av självförverkligande köpte jag alla fem säsonger av Six Feet Under på bokrean. Nu ska jag leva upp till den där lögnaktiga självbilden jag har. Fyra avsnitt in i första säsongen är David min favorit, Brenda går mig på nerverna och jag var på gränsen att fulgrina under Nate's jogging/se-pappa-på-bussen-tur i typ andra avsnittet. Även om jag tycker att skådespeleriet haltar lite ibland så bådar det mycket gott. Gillar att det är lite, i brist på bättre ord, low key.
Så. Varsågod för den informationen.

Humor för språknördar #2.

Håkan Erik Johan Kjellgren. Jag vet inte om tiden och energin denna man lägger ner på att analysera, plocka isär och förklara det ena språkliga mysteriet efter det andra borde få mig att skratta eller gråta. Ett geni eller galen, det vet man inte. Men jag älskar det.
Läs också SHAOL (Svenska Håkademiens Alternativa Ordlista).

Fjärilshuset.

Idag hamnade jag och en kompis av en liten slump på Fjärilshuset i Hagaparken. Jag har velat åka dit länge och har tjatat på A men han som redan varit där har bara sagt att det är "läskigt".
Det var inte läskigt. Det var varmt och fuktigt och lite som en konstig dröm.

Tillbaka på ruta ett. Tack och lov.

Jag har börjat rita lite igen. Det känns lite som att vakna ur en koma. Skulle man kunna tänka sig, vad vet jag om koma. Eller som att bli människa igen efter att ha varit robot ett tag kanske.

Det är mycket robotar nu iallafall, som vill mig något.

Sova hela natten.

Inatt sov Knappen över hos mormor själv för första gången. Det var träningsläger #1 inför att vi åker på vuxensemester till Toscana i maj (!). Iallafall så var liksom hela dagen och kvällen helt utan Knapp. Vi gjorde såklart vad varenda vettiga småbarnsförälder med ledig kväll/natt skulle gjort. Spelade dataspel, kollade på skräptv och sov. Under ungefär 5 minuter försökte vi koka ihop en plan om att åtminstone gå ut och äta asgod mat tills jag kom på att det var löningsfredag och hela kroppen reagerade instinktivt på den insikten med att genast bli 10 kilo tyngre och helt utan min inblandning dra på sig mjukisbyxor, raggsockor och koka te. A's kropp öppnade en flaska vin.
Imorse vaknade jag med den där känslan av att ha legat helt stilla och totalt utslagen på precis samma ställe hela natten. Mycket nöjd, utvilad och tålmodigare mamma idag.

Att börja dagen glad.

Det visar sig att en gammal kompis till A har producerat den här. Finaste tjejen ever:

Vill flytta hem.

Det är 14 grader varmt och jag åker ut till ön. Det står en skåpbil på tomten med gubbar som ska flytspackla golvet innan parketten kommer imorgon och vi lånar vatten av grannen. Drar slangar och går över barr och under höga granar. Min granne eldar träd som hon tagit ner och vi står runt tunnan och småpratar och knäcker kvistar mot knät. Solen värmer i nacken, hennes barnbarn kommer springande mot dasset. "Vill ni ha kaffe?" frågar hon och vi tackar ja men jag måste gå hem till mamma och äta en lunch-macka först säger jag. "Jag har mat!" utbrister hon och plötsligt sitter jag vid hennes bord i stugan och får äta stekt potatis och timjanjärpar, spela kalaha och äta kakor. Träffar en annan granne på vägen, i jobbarbyxor med jord på knäna och vi pratar och småskvallrar lite innan jag går hem till mamma och sover två timmar under en filt på hennes säng.
På kvällen är molnen rosa över hustaken och det blir alldeles tyst, en spade ligger kvarglömd på gräsmattan.
Gud vad jag längtar tillbaka.

Osköna farhågor besannade.

Nämen såg ni Uppdrag Granskning igår om Zara dårå? Det var typ en flod vatten på min lilla kvarn. Tar tillbaka det där med att söka jobb där som arbetsmiljöexpriment. Man vill ju inte riskera sin mentala och fysiska hälsa liksom. Förhoppningsvis får jag färre tillfällen att gnälla framöver, men det känns väl rätt tveksamt. Var inte de två kostymklädda hökarna bakom de kvinnliga cheferna som stapplade sig igenom intervjun en rätt tydlig illustration av just management by fear?

När jag var på toppen av världen på en tisdagkväll.

Och ni undrar ju naturligtvis hur det var på Everestspecial på Cosmonova! Hur kan det ha gått ett helt dygn utan att jag skrivit om det? Va?
Det var stort. Eller. Filmen var stor. Mäktig. Det är SÅ JÄVLA brant och högt på Everest.
Fredrik Sträng som höll föredrag var sjukt glad, entusiastisk, extrovert, något förvirrad och hade mönstrad fluga. Vi lärde oss saker som att de tre viktigaste sakerna på berget var föda, mat och... det sista minns jag inte för jag blev så ställd över de första två.
Iallafall. Han planerar att bestiga Everest igen nästa sommar tillsammans med en expedition på åtta man. För den ringa summan av 380tusennågonting kan man få vara med. Det kändes helt bisarrt att tänka på att sannolikheten att någon av oss i publiken blir en av dem är ganska stor. A såg smått skräckslagen ut när jag sa det till honom tidigare idag tills jag lugnade med att det iallafall inte blir jag. Jag är ju en armchair alpinist som jag nu lärt mig att det heter. Armchair alpinist... Armchair everything är kanske närmre sanningen.

Toppfeber

A har precis tagit steget från "Vad är det med dig och klättringsgrejen?!" till att dela ett Everestrelaterat youtubeklipp på fejjan. Finns ju bara en sak att säga om det: Hehe.

Och nu blir det bygg-blogg!

Eftersom A haft fullt hus med plugg på senaste men råkade vara ledig idag åkte vi ut till huset och gick runt och funderade på än det ena än det andra.

A funderar i vardagsrummet.

Matplats. Vardagsrummet till vänster, hall till höger.

Kök i sin linda. (Mittemot matplatsen). Överskåp kommer på väggen ovanför fönstrena. Spis på en ö under röret som kommer ur taket. I övrigt: arbetsytor to kingdom come.

Knappens rum.

"Min" hörna. Här ska jag ha skitmycket bilder på väggarna, asstor bokhylla, skrivbord och symaskinen ska alltid stå framme.

Eh. Nämen ska vi åka tillbaka till lägenheten då? Yey.

Mkt nöjd.

Chefen ringer och bara "Uppställning för bokfrukost på Norstedts klockan 08.00 imorgon!" och jag bara "Åckeij!". Gunnar Ardelius var där och var charmig och pratade i halva meningar och Lisa Bjärbo också (charmig alltså men med punkter) och nu har jag att göra och peppen! Norstedts = godisfabrik.

Ur "Tummelisa" med illustrationer av Charlotte Gastaut.

Bloggeranvändare unite!

Vad har hänt med blogger? Vart har lilla redigeringssymbolen tatt vägen? Varför går det inte att prenumerera på kommentarer längre? Vad är det för svältkost det här stället går på egentligen?!

Halleluja!

Nu är jag så ivrig att brallorna sitter löst! Här i slutet av ännu en trots- och tröttdag sitter jag i godan ro och kollar lite slött på fejjan och PLÖTSLIGT HÄNDER DET! På tisdag. På Cosmonova. Fredrik Sträng (svensk äventyrare som bla skrivit boken "K2 - på liv och död", en Sofiakramande bok om en katastrofexpedition på K2) anordnar EVEREST SPECIAL! Med IMAX-film! Filmen gjordes 1996, samma år som Jon Krakauer besteg Everest och klev rakt in i en av klättringshistoriens värsta tragedier. Det team som gjorde den här filmen förekommer flera gånger i Krakauers bok "Into thin air" som jag skrev om häromdagen.
Fattar ni?! Jag ska se Everest på Cosmonova! Världens största filmformat! Någon högt uppsatt person har ett gott öga till mig, jag visste det!

Osynliga mamman.

Knappen gillar kurragömma. Han är dock väldigt dålig på att leta. Igår stod jag bakom vår alldeles för korta sovrumsgardin i nästan 10 minuter medan han letade och letade. 4 gånger stod han 20 cm ifrån mig och trots att han fick ledtråd efter ledtråd av A så hittade han mig inte. Inte ens när jag med läpparna ihoppressade skrattade så att gardinen svajade mitt framför näsan på honom. Hade jag kunnat ta en bild hade jag gjort det och hade Knappen haft röd klänning och lockigt hår hade den kanske sett ut så här: